Göteborgsposten – 23 maj 1870, sida 1

— — — — — — Ue—— för våra behof, blott vi kunde komma i tillfälle att göra oss dem till godo; så ofantliga ttllgångar på vattenkraft att beloppet deraf vida öfverstiger industriens behof at drifkraft, och vi befinna oss med afseende på ett rationelt bedrifvande af de metallurgiskt-tekniska processerna i jemnhöjd med utlandet. IIvad är det då, som hindrar jernhandteringens utveckling från sin hittills intagna låga ståndpunkt? Hindren ligga deri att bergslagerna äro i saknad af tidsenliga kommunikationer samt att vi icke heller ega tillräckligt billiga utfartsvägar för de färdiga jerneffekterna, och medlet til att öfvervinna hindren är således att anlägga jernvägar med en sådan riktning att våra gruffält och skogstrakter förbindas med platser, der riklig drifkraft finnes samt dessa sedermera på kortaste väg sättas i förbindelse med hafvet. Dessa mål vinnas genom FaluKrossekärr-jernvägen. En brist i vår jernindustri, hvilken hufvudsakligen beror på de ofvan anmärkta omständigheterna, är att densamma fortfarande bedrifves nästan som husslöjd och icke förmår svinga sig upp till fabrikstillverkning. Tillverkningskostnaden blifver bärigenom oskäligt dyr, den i liten skala bedrifna produktionen tillåter icke användandet af tillräckligt insigtsfulla tekniska biträden, hvarföre effekterna blifva af underordnad beskaffenhet, oaktadt utmärkta materialier användas, och obetydligheten af det tillverkade beloppet förhindrar åtagandet af eljest förmånliga beställningar, emedan dessa ofta äro för stora för att här inom måttlig tidrymd kunna utföras. Jernförädlingsverk i stor skala böra således anläggas vid platser, der tillräcklig drifkraft finnes, och så belägna att bränsle och malm kunna från skilda trakter dit sammanföras. Dessa verk böra utgöra centralverk för hela malmdistrikter, och dessa förhållanden äro noga tagna i betraktande vid uppgörandet af banans riktning. Från Falun eller Korsnäs, från endera af dessa punkter vid den redan befintliga FaluGeflebanan skall den nya Krossekärrs-jernvägen utgå. Den följer till en början sjön Runns strand, öfvergår Dalelfven vid Domnarvet, och här, hvarest redan förefinnes en betydande sågverksrörelse samt obegränsad tillgång på dritkraft, skulle det första jernförällingsverket, centralverket för Dalarnes jernindustri, anläggas. Från Domnarvet framgår banan vidare genom sydvestliga delen af Dalarne, passerar Grängesbergs rika malmfält samt en mängd grutvor och bruk, öfverskrider vid Finnhyttan gränsen till Wermland och skär vid Asphyttan de båda trafikleder som genom sjöar, kanaler och jernvägar sätta norra delen af Filipstads bergslag samt södra delen af Wester-Dalarne i kommunikation med Kristinehamn. Vid Deijefors passeras Klarelfven. Här kommer jernvägen i beröring med trafikleden för trävaror och jerneffekter från de uppefter Klarelfven belägna verk och här har man tänkt sig platsen skola blifva för den andra jernförädlingsverkstaden i större skala. Vid Frykstad kommer linien i berö ring med Frykens sju mil långa vattendrag, går vid Edsvalla öfver Norseltven, berör Wermelen, och skär derefter Seffle kanalled. Inom Dalsland framgår linien i närheten af en mängd dervarande större bruk — Upperud, Billingfors, Forsbackaverken m. fl. —, dervid den öfvergår Dalslands kanal och vattendraget från Lelången. Inkommen i Bohuslän röfvertvärar banan södra ändan af Bullaren och finner slutligen i det 2!(, mil söder om Strömstad och straxt norr om Grebbestad belägna Krossekärr sin ändpunkt. Vårt lands rikaste malmfält befinna sig på ett bälte, som sträcker sig snedt öfver mellersta Sverige. Det är denna trakt, som den föreslagna jernvägen skall genomgå. Såsom exempel på den stora industriella verksamhet, hvilken redan nu existerar uti de socknar, som genomskäras eller beröras at den ifrågasatta linien antöres att malmbrytningen uti dem uppgår till nära 51 mill. etur, tackjernstiliverkvingen till 1,9 mill. (eller nära 3 at hela rikets) och stångjernsproduktionen till 1,4 mill., hvilket utgör fullt vs af landets hela tillverkning af detta slag. Häri ligger garantien för att företaget skall i ekonomiskt hänseende bära sig. Och att trafiken kommer att ledas i de nya spåren, är naturligt, när man erfar att fraktkostnaderna för t. ex. en tolft plankor från Deijefors komma att på följande sätt gestalta sig billigare på den nya banan än på öfriga befintliga utfartsvägar. Frakten på jernväg till Krossekärr lemnar i det anförda exemplet en vinst i förhållande till Wenervägen af rdr rmt 1 ee och särskilt med afseende nå det kvar