Göteborgsposten – 23 maj 1870, sida 1

Göteborg d. 23 Maj 1870. De nyliberala. iten lefver än, är man frestad att utropa, när man förnimmer den lilla myndigheten med långa namnet, cller nyliberala partiets centralafdelning i Stockholm, i dessa dagar göra nytt upprop till svenska folket. Uppropet innefattar en uppmaning att icke förtröttas i folkmötens besökande, utan fortsätta dem intill dess man vunnit hvad man önskar. Men i är är det icke nog med folkmöten, utan nu förklaras tiden vara inne att medelst skriftliga framställningar till regeringen (petitioner) anhålla om framläggande af förslag till grundlagsförändring i den syftning, att den politiska röst rätten utsträckes, och till ändringar i kommunallagarne i den riktning att personligheten tillerkännes den rätt, som henne tillkommer m. m. Änledningen till att just nu tiden skulle vara inne för att uppträda med petitioner, framgår icke klart utaf det föreliggande aktstycket, men förmodligen anser styrelsen sin egen teoretiska verksamhet vid förra årets folkmöten hafva hos massorna skapat det kupplysta politiska tänkesätt, hvarförutan en petition, den må vara försedd med än så talrika underskrifter, saknar värde. Om denna mening torde styrelsen likväl stå temligen en sam. Allmänt anser man tvärtom att den väg, hvarpå centralafdelningen inplantat sina läror hos befolkningen, icke varit öfvertygandets och de goda skälenas väg utan att densamma haft den för ett så demokratiskt sällskap nå got opassande karakteren af ett imperatoriskt: sic volo, sic jubeo ! Det nu utfärdade uppropets klagopunkter och önskningsmål skilja sig till sina grunddrag icke från centralatdelningens föregående manifester, utan den gamla visan qvittras i samma högstämda tonart här omigen. Hvem önskar emellertid icke att t. ex. folkundervisningen så ordnas att medborgerlig bildning sprides äfven till barnen i den sattiges koja? Men om sättet, medlen, vilkoren härför, talas i uppropet icke ett ord. Vore det möjligen icke skäl att rikta denna petition, i stället för till regeringen, till folket sjelft, till innevå narne i kojan, att bedja dem genom försakelse och sparsamhet, genom arbete och omtanke sätta sig i stånd att rikligare bidraga till att denna den bästa arfvedel faller deras barn till del? Helt säkert skulle regeringen icke töfva att efterkomma den uttalade önskan, om blott medel till densammas förverkligande sattes henne i händerna. Vi ba ofvan antydt att de i afdelningens program ifrågasatta förändringarne sakna motivering. Sanningsenligt måste man dock erkänna att för ett af önskningsmålen, nemligen införandet af s. k. folkbeväpning, sådan blitvit anförd. Skälet är vårt lands vidsträckthet. När man ihågkommer att styrelsen bland sina medlemmar räknar en militärisk fackman, i hvilken några, om också icke många, vilja se Sveriges blifvande krigsminister, är det kunske icke så underligt att för en gång mötas at den i de nyliberalas manisester ovanliga företeelsen af ett argument; man är då snarare befogad att undra ötver det förekom mande argumentets tarflighet. Hvilken sak det nyliberala partiet än må gagna, icke är det den sansade liberalismens, den praktiska och moderata demokratiens sak. Det bästa är fiende till det goda?, säger man, men hvad skall val då resultatet bli, när det bästa förekommer mängdt med det sämsta och tillika framträder i så förskrufvad form, som den hvilken alltid utgjort en egendomlighet för vårt nyliberala parti?