Göteborgsposten – 23 maj 1870, sida 1

detta namn vara en nästan öfvernaturlig personlighet. Han var en af de män, hvilkas lefoadssätt kommer mängden att rysa, som en hederlig borgare anser utan heder och stro, hvilkas öfverdrifna passioner spräuga fordomarnes trånga rum. En af de män som beherrska andra, som man fruktar, som döda för en misshaglig blick, som utströ guld med gifmild hand, hvilkas jernhelsa motstår de vildaste excesser, som med samma ridspö beherrskar sina älskarinnor och sina hästar, de skönaste och extravagantaste varelser i Paris, de stoltaste bland engelska racedjur. Ofta hade hon i sina drömmar sökt föreställa sig huru denne grefve de Trmorel kunde se ut. Och nu stod han plötsligt midt framför henne. — Räck handen åt Hector, sade Sauvresy. Hon räckte fram sin hand, Tråmorel tryckte den lindrigt och vid denna tryckning förekom det henne som om hon kännt en elektrisk ström genomfara sina ådror. Sauvresy satte sig i en fåtölj. — Ser du, Berthe, sade han, vår vän Hector har tröttnat vid det li? han fört, och man kan ej säga något derom. Man har anbefallt honom hvila, och denna hvila kommer han för att söka hos oss. — Men, min vän, svarade Berthe, fruktar du ej att hr grefven skall finna det litet tråkigt hos oss? — Hvarföre det? — Valfeuillu är en mycket lugn plats och dess innevånare äro stackars landtbor ... Berthe talade endast för att säga nägot, för att bryta en tystnad som plågade henne, för att förmå Tremorel