Göteborgsposten – 20 maj 1870, sida 2

en blick, ett bevis på godhet förtjuste honom och gjorde honom lycklig för en hel vecka. Reste han bort, missbrukade han telegrafen, och tre eller fyra telegrammer om dagen försäkrade henne om hans trohet, hans kärlek och hans beständighet. Kanhända härledde sig Berthes motvilja för honom från ett ännu äldre datum. Hon erkände för sig sjelf att, om Sauvresy blott veiat, skulle hon ha blifvit hans älskarinna och ej hans hustru. Han behöfde blott vilja, den hederlige mannen, den enfaldige! ... Hon hade så ledsamt hos sin far att hon, på blotta löftet om en vacker våning och en vagn i Paris, skulle ha rest utan att ens vända på hufvudet för att skicka ett sista farväl till fäderneboningen. En vagn!... hon skulle ha gifvit efter för mycket mindre. Det var blott tillfälle som fattades henne. Och hon föraktade sin man för att han ej föraktat henne! Emellertid upprepade man oupphörligt för henne att hon var den lyckligaste bland qvinnor. Hon lycklig! Det fanns dagar då hon gret vid tanken på sitt giftermål. Hon lycklig! Det fanns dagar då hon kände en vansinnig lust att fly, att fara för att söka upp dessa nöjen, äfventyr, allt som hon önskat, allt som hon ej hade och som hon aldrig skulle få. Fruktan för nöden — hon kände den — höll henne tillbaka. Denna fruktan härledde sig från et mycket klokt försigtighetsmått af hennes far, hvilken sedan kort tid tillbaka var död, efter hvilken hon prunkade med den djupaste sorgdrägt, hvilken hon begret med heta tårar, men hvars minne hon förbannade. (Forts.)