Göteborgsposten – 20 maj 1870, sida 2

a 0 4114— MV; SAULI UCII DRAII LTOS Och nallas af alla trogna, och att belägga de motstridiga och dermed för Herrens hjord så farliga villfarelserna med tillbörlig fördömelse. Första Kapitlet. Om upprättandet af det apostoliska primatet i S.t Petrus. Derför lära och förklara vi, att af Christus vår Herre enl. Evangelii vittnesbörd rättsprimatet öfver Guds hela kyrka omedelbart och direkt utlofvats åt den hel. aposteln Petrus. Ty endast till Petrus sade Christus, lefvande Guds son: Och Jag säger dig, att du är Petrus; och uppå detta hälleberget skall jag bygga min kyrka (i vår version: församling), och helvetets portar skola icke vara henne öfvermäktiga; och jag skall gifva dig himmelrikets nycklar: allt det du binder på Jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt det du löser på jorden, det skall vara löst i himmelen(Matth. 16—18, 19). Och åt den ende Simon Petrus uppdrog Jesus efter sin uppståndelse den högste herdens och styresmannens domsrätt öfver hela hans färahus, i det han sade: Föd mina lam, föd mina lam! (Joh. 21—15, 17). Mot denna så klara lära i den hel. skrift, sådan den alltid förståtts af den katolska kyrkan, ställa sig deras fördömelsevärda äsigter, hvilka, förvridande den af Herren Christus i hans kyrka insatta styrelseformen, förneka, att Petrus allena framför de öfriga apostlarne, tagna hvar för sig eller tillsammans, beklädts med domsrättens verkliga och egentliga primat; eller hvilka påstå, att just detta primat icke blifvit medelbart och direkt öfverlåtet åt S:t Petrus sjelf, utan åt kyrkan och genom denna åt honom såsom hennes tjenare. Andra Kapitlet. Om Petri primats fortvaro i de romerska påfvarne. Men hvad herdarnes furste och fårens store herde, Herren Jesus Christus (Petri 1:sta bref, 5: 4, Brefvet till Hebreerna, 13: 20) till kyrkans eviga frälsning och välfärd upprättade i den hel. aposteln Petrus, det måste äfven med nödvändighet vara af ständig fortvaro inom kyrkan, som skall till tidernas slut stå fast grundad på klippan. Ty det är för ingen tvifrelaktigt, utan snarare för alla tider bekant, att den helige och allersaligaste Petrus, apostlarnes furste och hufrud, trons pelare och den katolska kyrkans grundval, hvilken af vår Herre Jesus Christus, menniskoslägtets frälsare och återlösare, emottagit herraväldets nycklar, ända till denna tid och alltid lefver i sina efterföljare, den hel. romerska stolens biskopar, som han sjelf grundat och med sitt blod invigt, samt förer presidiet och utöfvar domsrätten, så att den, som efterföljer på denna stol Petrus, enl. den af Christus sjelf vidtagna anordning innehar Petri primat öfver hela kyrkan. Derför qvarstår sanningens anordning, och den hel. Petrus har, alltjemt stark som klippan, ej släppt kyrkans öfvertagna roder. Tredje Kapitlet. Om det romerska påfveprimatets makt och väsen. Derför upprepa vi, i det vi ansluta oss såväl till våra föregångares på den romerska stolen dekret, som till de förutgångna allmänna konciliernas klara och tydliga bestämningar, det ekumeniska mötets i Florens trosbekännelse, enligt hvilken alla kristna skola tillhållas att tro, att den hel. apostoliska stolen och den romerska päfven eger primatet öfver hela verlden, och att den romerska påfven sjelf är apostlafursten S:t Petri efterföljare och Christi sanne ståthållare, hela kyrkans hufvud samt alla kristnas fader och lärare och att i den hel. Petrus af vår Herre Jesus Christus till honom öfverlemnats den fulla makten att styra och leda hela kyrkan; såsom man äfven kan finna i de ekumeniska mötenas förhandlingar och i de heliga canones. Vi lära och törklara derför, att denna den biskopliga domsrätten tillkommande makt är regelmessig och omedelbar, hvilken herdarne och de trogna i alla kyrkor, hvad ritus och rang de än må ha, såräl enskilt som tillsammanstagna, äro underkastade genom det hierarkiska underördnandets och den sanna lydnadens pligt, icke allenast i trons och moralens ting, utan äfven i afseende på den öfver hela jordkretsen strödda kyrkans disciplin och ledning; så att genom bevarandet af såväl gemensamhetens som samma trosbekännelses enhet hos den romerske påfven, Christi kyrka är en hjord uuder en högste herde. Detta är den katolska sanningens lära, från hvilken ingen kan afrika, utan att prisgifva tron och frälsningen. Men långt ifrån, att denna påfvens makt strider mot den biskopliga domsrättens regelmessiga och omedelbara makt, i kraft af hvilken herdarne för de enskilda kyrkorna beta och vårda de åt dem anvisade hjordarne, blir den tvärtom snarare bekräftad, stärkt och försvarad af den högste och allmänne herden; såsom den hel. Gregorius den store säger: min ära är hela kyrkans ära. Min ära är mina bröders säkra styrka. Vidare följer af denna den romerska påfvens högsta domsrättsmakt, att det såsom en nödvändig rätt tillkommer samme påfve att i utöfningen af detta sitt embete fritt umgås med hela kyrkans herder och hjordar, för att dessa må kunna undervisas och ledas på frälsningens väg. Derför fördöma och törkasta vi deras åsigter, som påstå, att detta samband mellan det högsta hufvudet och herdarne samt hjordarne bör hindras, eller göra det underdånigt under den verldsliga makten, i det de påstå, att det, som af den apostoliska stolen eller dess autoritet förordnas för kyrkans styrelse, hvarken har kraft eller värde, om det icke bekräftas genom den verldsliga maktens erkännande. Och eftersom den romerske påfven genom det apostoliska primatets gudomliga rätt förestår hela kyrkan, så lära och förklara vi äfven, att han är alla trognas högste domare och att man i alla saker, som tillhöra den kyrkliga pröfningen, kan vädja till hans dom; men att den apostoliska stolens dom, hvars autoritet är den högsta, ej kan af någon ändras, och att det icke är tillåtet för någon att döma öfver dess dom. Derföre afvika de från sanningens rätta bana, som påstå, att det är tillåtet att vädja från de romerska påfvarnes domar till ett ekumeniskt möte såsom en öfver den romerska påfven stående myndighet.