Göteborgsposten – 20 maj 1870, sida 2

Frän Utlandet. I Rom rycker afgörandets vigtiga stund närmare. Förslaget om ofelbarheten har d. 10 d:s i sin nya ordalydelse utdeiats bland mötets fäder, och i dag åtta dagar svuan, d. 13, skulle diskussionen börja. Detta aktstycke, som i dogmatiskt och i politiskt hänseende är af den största vigt, utgör kärnpunkten för mötets hela verksamhet, kring hvilken den stora striden kanske redan nu blossar, som hotar att splittra den katolska kyrkans episkopat i tvenne oförsonligt fientliga läger. Den lilla oppositionella hopen är nu kompakt, dess antal utgör 80. Att dessa biskopar skola rösta non placet, är lika säkert som att man, dem till trots, skall proklamera den nya dogmen såsom den hel. andes utsago samt kyrkans ständiga och allmänna öfvertygelse. Oviss är deremot den nedertrampade minoritetens hållning och öde. Man tror, att mötet skall ajourneras genast efter, dogmens antagande och återinkallas till hösten, då de biskopar, som nu räknas till oppositionen, likväl icke skola vara på detsamma representerade. Det törelagda schemat, hvilket i korthet innehåller: Den romerska kyrkans lära är apostelen Petri sanna oförfalskade lära, hans rattmätiga efterföljare äro de romerska påfvarne, för hvilkas ofelbarhet kyrkomötenas autoritet ej är nödvändig: törbannad vare den, som lärer motsatsen!, — detta schema är onekligen ytterst märkligt. Det är redan nu otvifvelaktigt, att det skall vara det sprängkrut, som kommer att södersplittra S:t Petriklippan, så att den konstigt hoptimrade romersk-katolska kyrkan på densamma skall falla i ruiner, för att ur densamma kanske snart en ny reformations vårgrönska skall spira upp och ombilda, förädlande, folkens allmänna medvetande. Vi tro oss derför böra här meddela aktstycket: Första dogmatiska konstitutionen om Kristi kyrka, förelagd de ärevördiga fäderna till bepröfvande. Biskop Pius Guds tjenares tjenare, med det hel. konciliets bitall. I evigt minne af det skedda. Våra själars evige herde och vaktare har, för att gifva sin återlösnings frälsningsverk varaktighet ända till tidernas fullbordan, beslutat uppbygga sin heliga kyrka, i hvilken såsom i lefvande Guds hus (1 Thim. 3: 15) alla trogna skola vara förenade genom en tros och en kärleks band. Derför bad han före sin förklaring fadren, att de på honom troende skulle alla vara ett, såsom sonen och fadren sjelfva äro ett (Joh. 17, 1 och 21 ff.). Den allvise byggmästaren (1 Kor. 3: 10) har derför, på det denna enhet i tron och gemenskapen i hans kyrka måtte städse bevaras, i den hel. aposteln Petrus lagt denna dubbla enhets varaktiga princip och synliga grundval, för att på dess starkhet det eviga templet skulle upprättas och kyrkans himmelssträtvande upphöjdhet resa sig på fastheten i denna tro. Alldenstund nu Helvetets portar höjas med ett med hvarje dag stigande hat mot denna at Gud lagda grund, så anse vi det för vården, bibehållandet och tillväxten af den oss anförtrodda katolska hjorden med det hel. konciliets bifall för nödigt, att framlägga läran om inrättandet af det hel. apostoliska primatets fortvaro och väsen, hvaraf hela kyrkans kraft och frälsning bero, i enlighet med den samlade kyrkans gamla