Göteborgsposten – 18 maj 1870, sida 1

—— —————— e NR TIS AS AES RA der, som hr Emil Keij är trafikstyrelsen obenägen. Skilnaden dem emellan är dock, att då den förre, till sin natur sparsam, vill indraga hela byggnadsstyrelsen, så inskränker sig den senares sträfvanden blott till att reducera trafikstyrelsen — huru mycket känner väl ingen och han sjelf troligen icke heller så noga, enär detta arrangement väsendtligen beror på hans ambulanta rådgifvares egen ställning till och vexlande intressen i frågan. Såsom en karakteristisk omständighet torde böra framhållas, att representationen sjelf itrigt påyrkade att de begge styrelsegrenarne borde särskiljas. hvilket ock blef beslutadt. Grefve Sparres mening är dock icke att efter bysgnadsssqrelsens indragning öfverlemna dess bestyr till den enskilda omtankan, utan har han alternativt föreslagit att arbetena skulle verkställas antingen genom en under trafikstyrelsen ställd atdelning, eller genom styrelsen för vägoch vattenbyggnader. Det senare förslaget är otvifvelaktigt mera olämpligt än det förra. Vägoch vattenbyggnadsstyrelsen har nu full sysselsättning mod sådana vägoch vattenbyggnader, hvartill staten anvisat medel, och en ökad verkningskrets skulle medtöra en ökad personal, hvilken med ännu gällande rättsbegrepp svårligen skulle kunna aflifvas när jernvägsbyggnaderna framdelas upphöra. Dertill kommer att chefen sör vägoch vattenbyggnadsstyrelsen icke sysselsatt sig med några jernvägsbyggnader, och en särskild byggnadsatdelning under trafikstyrelsen torde icke heller arbeta blott för äran. Statsutskottets majoritet afstyrkte derföre den Sparreska motionen, som dock, hvad dess första del beträffar, upptogs af två reservanter, hrr Carl Ifvarsson och Keij. Första kammaren godkände utskottets, Andra kammaren deremot reservanternas framställning, hvarigenom frågan således förfallit. Men i sistnämnde kammare lemnade gretve Sparre, hr Keij och frih. Åkerhjelm så märkliga uppgifter, att dessa tvifvelsutan bidrogo till kammarens beslut. Emellertid påstås att dessa uppgifter icke voro exakta och att de väsendtligaste anmärkningarne mot byggnadsstyrelsen voro al samma missledande beskaffenhet, som de faktiska upplysningar, hvilka hr Keij vid sistförlidne riksdag framkom med, och för hvilka han då slet så ondt, emedan de voro hemtade från mer än grumliga källor. Då diskussionsprotokollet om kort tid blir i tryck tillgängligt skall jag återkomma till förstberörda uppgitter, ifall dessförinnan byggnadsstyrelsen icke sjelf tager till ordet. En del af riksdagshuset har länge befunnits hvila på mycket dålig grund, och särdeles har den östra flygeln visat en stark benägenhet att gå sin egen väg ut i Mälaren, hvilket dock på senare tiden förhindrats genom anbringande af åtskilliga grofva stöttor. I nämnde flygel ha lagoch konstitutionsutskotten sina samlingsrum. Det är just icke angenämt att arbeta der under känslan at att huset kan rasa. Riksdagen har emellertid icke ens till denna flygels ombyggnad velat anslå några medel. Voteringen derom anställdes då riksdagsmännen sjelfve voro rasande benägna att öfvergitva hela riksdagshuset. Vid nästkommande riksdag, då östra tltygeln tvifvelsutan befinnes i ändå mera fallfärdigt skick, torde således blifva nödvändigt att vid upprättande af vallistor till lagoch konstitutionsutskotten särskildt och synnerligt afseende fästas på ledamöternas viktualievigt — en ny hittills icke påaktad faktor i det representativa kallet, hvarjemte statsutskottet icke lärer undgå att skyndsamt föreslå det ledamöternas i berörda utskott, möjligen ock kanslipersonalens lif på statens bekostnad assureras intill 15 Maj; denna utgift bör i alla fall blifva vida billigare än om den fallfärdiga flygeln skulle ombyggas. Om den åter rasar, så sker dermed just ingen skada — i realiteten en ren vinst, ty då befrias statsverket från nedrifningskostnaden. Denna metod att iakttaga sparsamhet är alldeles icke ny. I Amsterdam befanns den gamla stadtteatern i så ytterligt bristfälligt skick att den af allmänna opinionen blef utdömd. Kommunalrådet hyllade äfven denna opinion, men afbidade med största lugn det ögonblick då teatern sjelf behagade rasa, hvarigenom det dyra nedrifningsarhetet blef obehöfligt. Bland de sista ärenden som riksdagen 1 hade att behandla var det nya reglementet I a för riksgäldskontoret. I det förut gällande 1 reglementet medgafs fullmäktige att pensionera kontorets tjenstemän 2i anseende till ohjelpIz