Göteborgsposten – 18 maj 1870, sida 1

morel ej velat återinträda i sitt hem lefvande. Att bli ditförd som död var honom likgiltigt. — Det är afgjordt! sade han. Han lemnade trädgården bland de sista och uppnådde quartier latin. Hans sorglöshet på morgonen hade efterträds af en dyster undergifvenhet. Hun mådde illa, han kände en tyngd i hufvudet och frös. — Om jag ej skulle dö i natt, skulle jag i morgon ha snufva och bröstvärk, sade han. Då han yttrade denna qvickhet smålog han ej, men han tyckte att han var en man med karaktersstyrka. — Man prisar, sade han, vissa brottslingars mod på schavotten, jag skall bevisa ett mod af helt annat slag. Man beundrar deras fasthet om de taga tjugo steg utan att vackla, och jag går lugnt och stadigt framåt så att de som se mig ej kunna ana att jag är dömd till döden och det af en domare från hvilken det ej finnes någon appell: nämligen min egen vilja. Han hade kommit in på rue Dauphine och sökte med blicken ett hotell. Derefter kom han att tänka på att klockan ej var mer än sju, och att det kanhända skulle uppväcka misstankar om han begärde ett rum så tidigt. Han tänkte på att han ännu hade 140 francs i sin ficka och beslöt gå och dinera. Det skulle bli hans sista måltid. Han inträdde på en restauration vid rue Contrescarpe och lät servera sig. Men han sökte förgäfves bli fri från den dysterhet, som blef allt mer tryckande. Han började dricka. Han tömde tre buteljer vin utan att lyckas förändra riktningen af sina tanker, Han tyckte vinet vara