Göteborgsposten – 17 maj 1870, sida 2

rat att bryta halsen af sig under sina ridter? Hvarföre hade han duellerat? Hvarföre hade han utan passion förfört några stackars qvinnor, som sedan blefvo lika öfvergifna som fallna? Endast för att andra skulle tala derom. Han hade trott sig resa en piedestal åt sig, han hade velat paradera med sina laster. — Åh! jag var galen, sade han för sig sjelf, jag var förryckt ! Och sedan han lefvat för andra stod han nu i begrepp att döda sig för andra. Men han fröjdade sig nu långt mindre öfver det uppseende hans ruin, hans försvinnande, hans sjelfmord skulle göra. Visserligen skulle det bli skandal, men ej en tår. Han blef helt vek till sinnes Hvem skulle om åtta dagar tänka på honom? Ingen. Åh jo, miss Fancy, kanhända, hans älskarinna! Åhnej, inoml åtta dagar skulle hon vara tröstad och skratta åt honom med en ny älskare. Men han tänkte dock mycket på Fanny!... Emellertid gick trumman till tecken af att man skulle lemna trädgården. Qvällen hade inbrutit och med uvällen utbredde sig en tät och kall dimma. Grefve de Pråmorel lemnade sin bänk, han frös ända intill benen. — Jag återvänder till jervägsstationen, mumlade han. I detta ögonblick uppväckte föreställningen att han i en aflägsen skog skulle skjuta sig för pannan hans afsky. (CForts .)