Göteborgsposten – 17 maj 1870, sida 2

deles oförberedda till Rom. Den nya dogmen skall, då den genomdrifves, således komma att ha sitt fotfäste i svek och lögn. Huru kan man väl i vår tid godkänna sådana trossatser! Tvenne amerikanska erkebiskopar, Kenrik från S:t Louis och Purcell från Cincinnati, ha med amerikansk öppenhet förklarat: Vi och flera med oss tro, att den nya dogmen står i strid mot kyrkans historia och tradition. Men nog skall Förenta Staternas borgare, protestanter såväl som katoliker, bli förvånade, när den nya ofelbarhetsläran träder hos dem i full kraft och utvecklar sina konseqvenser, och då en lång, lång töljd af påf liga resolutioner plötsligt får lit och gällande kraft; när t. ex. den nya bullan med dess mångfald af påfliga och påfven allena förbehållna exkommunikationer der blir bekant samt äfven den ofelbare påfven Urbans dom, att det ej är något mord, om en person af kyrklig ifver bringar en exkommunicerad om lifvet — en påflig resolution, som ännu i dag står att läsa i de 200 upplagorna af den kyrkliga lagboken. Derjemte skall man såsom kommentar till dogmen trycka i de fria amerikanarnes land verket Om den romerska Enheten af den nuvarande påflige hosteologen, jesuiten Schrader, af hvilket de skola inhemta, att alla påfliga dekret, af hvad innehåll de än må vara, äro ofelbara, ty de innehålla alltid en doctrina veritatis, den må vara moralisk, Juridisk eller rationel, och in ordine veritatis et doctrine är påfven städse ofelbar. Schismen mellan påfvedömet och armenierna antager för det förra allt betydelsefullare proportioner. Ultramontanerna hade orätt, då de i förtid förklarade, att de stränga åtgärder, som päfven vidtagit, verkligen kusvat både de antonianska munkarne och deras abbot-general, erkebiskopen at Aniochia — denne senare blef, som bekant, tvingad till en återkallelse af sina yttranden och insatt i kloster såsom ett slags fängelse. Men munkarne ha bestämdt vägrat att underkasta sig. Öfver deras lilla kyrka vid St. Peters-kolonnaden med kollegiet för ynglingar af den armeniska nationen svajade d. 3 d:s det turkiska bansret, och munkar och lärjungar beredde sig till att, försedda med franska pass, lemna den heliga staden för att begifva sig till Konstantinopel. De hade fattat detta beslut efter den tredje påfliga uppmaningen till dem att visa lydnad. Erkebiskopen af Antiochia ville begifva sig af med dem, men förbjöds af påfven att lemna Rom. Sedan de rest gjorde franska sändebudet, markis de Banneville anspråk på det armeniska klosiret för Frankrikes räkning, såsom beskyddare af den österländska kyrkan, men kardinal Antonelli motsatte sig det, under förklaring att klostret är den heliga stolens egendom. D. 4 Maj röstade mötet öfver schemat om Den lilla Katekesen. Syftemålet med detsamma är att gifva en gemensam katekes it hela kyrkan, neml. Bellarmines; men tyskar och ungrare ha alltid varit vana att begagna en annan. bet oaktadt räknade Vaticanen med säkerhet på ett enstämmigt votum till förmån för förslaget. Kardinal-legaternas häpnad var derför stor, då på en sammankomst af endast 590 biskopar 58 röster svarade nej och ett större antal endast afgåfvo ett vilkorligt ja. Särskilt fästa vi i sammanhang med alla dessa romerska förhållanden läsarnes uppmärksamhet på följande utdrag ur Augsb. alleg Zeit. : Råder det nu enstämmighet eller söndring mellan regeringarne i afseende på mötet? I sin vedervilja mot den nya dogmen och den förnyade syllabus äro väl alla eniga; men stor skiljaktighet i afseende på deras hållning visar sig deri, att de maktegande i några stater tänka begagna dessa saker, för att genomdrifva statens fullständiga afsöndring från kyrkan, d. v. s. för att småningom utkasta kyrkan och presterskapet ur alla de positioner, som det senare intager i det offentliga lifvet, och nedtrycka kyrkan till ställningen af en af staten endast tolererad och så mycket som möjligt ignorerad sekt, samt sekularisera skola, äktenskap, samilj. Sålunda låter sig Belgiens, Italiens och Spaniens hållning gentemot mötet förklaras. Förutom Belgien är, märkvärdigt nog, Italien, d. v. s. den italienska regeringen jemte flera millioner italienare, det land, der den största likgiltigheten råder