skola och man förde dit skolgossarne under promenaddagarne för att låta dem se på menageriet. Allt var oförändradt. Samma träd, samma små gångar, samma rabatter med blommor, bärande sina namn på etiquetter fästade vid ändan af en jernträd. De stora allterna åt detta håll voro nästan folktomma. Han satte sig på en bänk midtemot mineralogiska museum. Hvem vet! Kanhända för tio år sedan då han var skolgosse och tröttnat vid att springa, att roa sig, hade han hvilat på denna samma bänk. Hvilken skilnad mellan de tiderna och den närvarande! Lifvet syntes honom då som en lång väg, så lång att man ej kunde se slutet derpå, sandad med guldsand, för hvarje steg erbjudande en öfverraskning, ett nytt nöje. Nåväl, han hade nu vandrat denna väg, han hade kommit till slutet. Hvad hade han funnit? Intet. ij Nej, intet. Ty i denna stund, då han lät de förflutna åren passera revy i sitt minne, fann han ej bland så många dagar en enda som qvarlemnat ett af dessa minnen som förtjusa och trösta. Millioner hade gått genom hans slösande händer, men han kunde ej erinra sig en enda nyttig utgift, en enda verkligt ädelmodig gåfra af tjugo francs. Han som haft så många vänner, så många älskarinnor, sökte fåfängt i sitt minne en enda väns, en enda qvinnas namn att framhviska. Han var bestört öfver tomheten af de nöjen, de njutningar som varit målet liksom slutet af hans tillvaro. Och för hvem hade han lefvat? För andra. Hvarföre hade han varit angelägen att ha de vackraste hästar i Paris? Hvarföre hade han riske