Göteborgsposten – 12 maj 1870, sida 1

mitt lik, man skall föra det till en af de offentliga byråer der man känner mig och allt skall bli förklaradt. Åh! jag glömde, tillade han, att jag skall bli ämne för någon liten tidningsuppsats, der det kommer att heta: — ÅIsår blef en polisagent vid namn Lecod mördad. Det var en mau af erkänd skicklighet etc. ete.... Men lyckligtvis, fortfor han, har jag tagit mina försigtighetsmått. Så länge jag är i utöfning af mitt yrke är jag full af misstroende, jag är noga på min vakt och fruktar ingen. Men det finnes dagar då man tröttnar vid att hysa fruktan, då man vill vika om hörnet af en gata utan att behöfva frukta dolken. Dessa dagar blir jag åter mig sjelf; jag tager af mig skägget, jag kastar bort min mask, jag befriar min person från tusen förklädnader som jag bär ömsom. Jag har nu varit femton år vid polisen, men ingen der känner miit verkliga ansigte, ej heller färgen på mitt hår... Robelot fann sig ej väl på sin stol och försökte göra en rörelse. En starkare tryckning af handklofvarne lugnade honom. — Ah! var ej obeskedlig, yttrade hr Lecoq till honom, i det han plötsligt förändrade ton, det skulle blott skada dig; res heller på dig och säg oss hvad du gjorde i trädgården? — Men ni är sårad! utropade fredsdomaren som märkta att blodet sipprade ner på polisagentens skjorta. — Ah! det är en obetydlighet, min herre, en skråma; den skurken hade någontiug hvasst i handen som han lekte med...