Göteborgsposten – 12 maj 1870, sida 1

en brinnande åtrå att producera kraftprof, som lätt rfvergå till hvad man skulle kunna benämna Lett ögonblicks sublima dårskap. Då statsutskottet föreslog och Första kammaren samtyckte dertill att spårviddens bestämmande skulle till regeringen öfverlemnas, under förutsättning att regeringen, enligt utskottets framställning, skulle åt frågan egna en noggrann pröfning, ansåg sig Andra kammarens majoritet utan en sådan pröfning sjelt kunna afgöra saken. Det var klart att nämnde majoritet skulle finna sig ytterst missnöjd med statsutskottets förslag till sammanjemkning af de stridiga besluten, och i detta missnöje spårades måhända en gryende principalatsstrid, så till vida att man fordrade af utskottet lite mera hänsyn till Andra kammarens, än till Första kammarens uttalade beslut, ehuru begge kamrarnes beslutanderätt är enligt grundlagen likstälid. Emellertid visade sig snart af diskussionen om sammanjemkningsförslaget, att om än detta förkastades och Andra kammaren vidhöll sitt förut fattade beslut (om smalspårighet), dermed i realiteten ingentiog vanns, om icke en spårviddens bestämmande kunde i en gemensam votering blifva definitivt afgjord. Diskussionen sprang derföre med iltågsfart öfver på detta område, ehuru smalspårighetsmännen hade bort inse, att först sedan beslut fattats rörande sammanjemkningsförslaget, och statsutskottet derom fått kännedom, kunde detta utskott yttra sig huruvida en gemensam votering borde företagas eller icke. Det var en framställning i detta syfte som man ville framkalla, och man tvekade icke att på utskottet använda förskottsvis en ganska stark pression. Att ifrarne för den gemensamma voteringen icke satt sig fullständigt in i frågan, kan lätt visas. De ansågo sig kunna vid anslaget till norra stambanans fortsättning fastställa ett vilkor rörande spårvidden; men härvid förbisågo de den vigtiga omständigheten att An dra kammaren icke beviljade något anslag till norra stambanan, och att under detta förhållande sedan kunna påstå det samma kammare kunnat fästa eller egde rättighet fästa vilkor beträffande användningssättet af ett anslag. som nämnde kammare icke beviljat, är en up penbar orimlighet. Det kan icke nekas att då sammanjemkningsförslaget diskuterades stridde hr Hedir med hela sin ungdomliga energi för smalspårighetens bestämmande medelst gemensam votering; men jag befarar att just de, för hvilka han stridde, inseende att hans och deras ställning var konstitutionelt ohållbar, lemnade ho nom i sticket. De tillgodogjorde sig hanstora parlamentariska talang, som de betrakta. och med allt skäl, med afundsamma blickar och dem gick det visst icke till sinnes om han förlöpte sig, och om han längre fram led ett nederlag. Sedan han med mycken energi påstått och sökt bevisa att en gemensam votering kunde och borde grundlagsenligt verkställas, så uppträdde hr Carl Ifvarsson — ätven smalspårig — och tillkännagaf otörbehållsamt att grundlagen icke tillstadde gemensam votering, en åsigt som han hört gillas af flera aktade och sakkunniga män! Hr Hedin hade yttrat att statsutskottet genom sitt sammanjemkningsförslag uppställt en fälla för kammaren; men hr Hedin anade icke att hans s. k. vänner äfven för honom uppställt en fälla, i hvilken de läto honom, intet misstänkande, fastna; och det visade sig tydligt, jemte följden deraf, sedan statsutskottet i ett nytt memorial hemställde att, då kamrarne stannat i skiljaktiga beslut, hvilka icke kunnat sammanjemkas, frågan om spårviddens definitiva bestämmande måtte anses hafva förfallit. Denna framställning biträddes i utskottet äfven af hr Keij, hvilken likvisst förut i kammaren stått på samma sida och uttalat samma åsigter om en gemensam voterings grundlagsenlighet som hr Hedin. Om den senare anser sig hafva blifvit sviken af den förre känner jag icke, men gör han ej det, så är han mer än godtrogen. Men icke nog härmed. Då sistnämnde i memorial i går afton förekom till i Andra kammaren, så — hvar hade då alla de tagit vägen som förra gången talade så storordigt om gemensam votering? Nu lemnade de både den och hr Hedin fullkomligt åt sitt öde, töllo undan, och för honom återstod ingen annan utväg än att förklara sig vika för öfvermakten. Hr Lyttkens gjorde likaså, men han hade nu adopterat en ide, som grefve Posse vid let förra tillfället tramkastat. Man kunde, antydde han, genast vid nästa riksdags början, mitt lik, man skall föra det till en a der man känner mig och allt skall b