Göteborgsposten – 9 maj 1870, sida 1

vid första början syntes obegripliga. De förklara således för det första, huru just samma natt som brottet begicks det i Velfeuillu kunde finnas en hel förmögenhet. Och denna omständighet synes mig afgörande. Då man mottar till förvar hemma hos sig en ofantlig penningsumma, döljer man den vanligtvis så mycket som möjligt. Hr de Trömorel hade ej denna försigtighet. Han visade bankonoterna för alla menniskor, han bredde ut dem; betjenterna sågo dem, rörde vid dem; han ville att alla menniskor skulle veta och kunna omtala, att det hos honom funnos ansenliga summor, lätta att taga, att bortföra, att dölja. Och hvilken tid valde han ej för detta i alla händelser okloka utbredande af sina skatter? Just den då han visste eller hvar och en i grannskapet visste, att han skulle tillbringa natten ensam med grefvinnan de Trömorel. Ty han var ej okunnig om att alla hans domestiker den 8 Juli på aftonen voro bjudna på hans förra kokerska madame Denis bröllop. Han var så mycket mindre okunnig derom, som det var han som bekostade bröllopet oeh som han sjelf bestämt dagen vid det tillfälle då madame Denis kom till sitt gamla herrskap för att presentera sin blifvande man. Ni skall kanhända invända, att det var en slump att denna summa — hvilken en af hans kammarjungfrur betecknade som omätlig — blef skickad till Valfeuillu just dagen före brottet. Men, tro mig, det var ej en slump, och jag skall bevisa det. I morgon skola vi besöka hr de Tremorels bankir och fråga honom om grefven ej har bedt honom skriftligen eller muntligen, att skicka honom penningarne just den dagen, den 8 Juli. Och om denne ban