Göteborgsposten – 4 maj 1870, sida 2

— ÄG— —— Den oro som småningom grep Robelot började bli märkbar; hans blick sväfvade hit och dit. — Ja, svarade han för att säga något, jag har sett högst märkvärdiga rön. — Nåväl, fortfor hr Plantat, ni som tycker om att lära och som är nyfiken af er skall nu få höra något som fröjdar er. Doktorn skall i dessa dagar få ett intressant ämne att studera och helt visst skall han taga er till medhjelpare. Robelot var alltför slug för att ej sedan några minuter ha anat, att detta samtal, eller snarare detta förhör hade ett ändamål. Men hvilket? Hvart ville fredsdomaren komma? Han gjorde sig sjelf den frågan, ej utan ett slags obestämd fruktan. Han genomgick i tankarne alla de till skenet obetydliga frågor på hvilka han svarat, och då han fann hvart de fört honom, darrade han. Han trodde sig vara fintlig och afböja andra frågor då han svarade: — Jag står alltid till min gamle husbondes förfogande, då han behöfver mig. — Han behöfver er, jag försäkrar er det, sade hr Plantat. Det skall bli ett högst intressant, men på samma gång svårt arbete. Man skall gräfva upp hr de Sauvresys lik. Robelot var visserligen förberedd på något rysligt och hade beväpnat sig med all sin djerfhet. Men namnet Sauvresy frambragte en utomordentlig verkan på honom, och han förmådde blott upprepa: — Sanvräasvl