Göteborgsposten – 4 maj 1870, sida 2

101 MO al 20 ar sedan. Från Utlandet. De allmänna mötena i Frankrike ha un der de sista dagarne varit stormande, och rö relsen har växt med hvarje dag. Dessa mö ten upphörde i går, och öfriga delen af denn: vecka skall väl bli jemförelsevis lugn, ehun ifriga sträfvanden verka i de mest skilda rikt ningar. Mötestalen äro ett riktigt florilegiun af revolutionära utbrott, erinrande om föregå ende stormiga tider. Så yttrade en talare på ett möte vid Rue de Lyon följande om kej saren: Hvad kommer denne från galererna lössluppne usling och spörjer oss om? Har denne röfvare, denne slyngel för afsigt att behandla oss på samma sätt som dem, hvilka nedlades i grafven i Pantin? Frankrike bör nu uppgöra hela sin räkning med denne narr, som nu är så lättrogen, att han ställer frågor till oss, redigerade i förening med denne OIllivier, som nyligen begärt att vi skola lemna oss i den lilla tigerns våld. Nej! nej! Vi ha fått nog af dessa slynglar! Vi vilja med vårt republikanska votum kunna säga: Ollivier, packa ihop dina ressaker och begif digi väg! Den fungerande presidenten Vertut sade: ÅJag vill ha den politiska och den sociala revolutionen. Folket vill sjelft skaffa sig rätt, och då vakter eder! Det skall ej i all evighet gifva makten åt individer. Rösten nej, och kejsaren skall vara tvungen att smyga undan. På ett möte i Folies Bergere framkom skriftställaren Lermina med en lång, motiverad skrift öfver kejsaren, som deri anklagas för alla möjliga brott. Denna skrift slöt med dessa ord: I betraktande deraf, att dödsstraffet, fastän det ännu finnes inskritvet i våra lagböcker, blifvit af det allmänna medvetandet upphäfdt, dömer det franska folket Louis Charles Napoleon Bonaparte, Napoleon III kallad, till galererna för lifstid-. Dessa ord följdes af stormande bifallsrop och mötets upplösning af poliskommissarien. Församlingen ville först icke hörsamma denna uppmaning, men skildes dock åt på presidentens önskan under utrop af: lefve republiken! och under afsjungandet af Marseljäsen. Tolf personer häktades; Lermina sjelf försvann. I salen Moligre, der ofvan nämnda församlings upplösnings snart blet bekant, gick det ytterst lifligt till. Det ville icke taga slut med ropen: lefve republiken! På alla mötena bfef Olivier starkt hånad, men kejsaren, den kejserlige prinsen och kejsarinnan skonades ej heller. I Marseljäsens sal uttryckte en talare sin förvåning öfver, att man aldrig ser kejsarinnan som marketenterska, fastän kejsaren alltid uppträder som general och den kejserl. prinsen som korporal. — På ett annat ställe sade man, att hr Napoleon, som skall ha uppsatt plebiscit, måtte lida af någon svaghet i hjernan. På ett möte, som hölls vid Boulevarden de Grenelle, uppträdde deputeraden Eugene Pelletan. Han tillrådde åhörarne att rösta nej och uppmanade ifrigt det republikanka partiet till enighet och sammanhållning. Hans ord kommenterades på detta sätt af en alare Humbert: Ja, vi kunna nog hålla tillammans, men vi kunna ej beblanda oss med der. Ni har ej någon rätt att tala om 1852, om hjelpte till vid kejsardömets upprättande ;enom att proskribera socialisterna. Ni har u i mer än 20 år dragit det republikanska artiet efter eder på eftergifternas och komromissernas väg. Vi ha fått nog af den potik, som består i, att den ene skall jagas ort, för att den andre må kunna intaga hans ! lats, under det att allt blir för öfrigt oföråt ndradt. Vi tro nu endast på arbetets polii k. Vi vilja lika litet veta af kejsardömets u ö;rsalskade omröstningar, som af edra tysta rbehåll. I ären tvenne föråldrade politiska Ar artier, som håna den allmänna valrätten. Vi Öf o de unga, och j måsten finna eder uti, att bete oss annorlunda, än j hafven gjort. 80 i skola i alla händelser icko göra mera ge idt än j. po Eugene Pelletan är radikal, ifrig repust ikan och oförsonlig flende till kejsardömet; en på folkmötena underrättas han om, att De n är reaktionär, att han representerar en en råldrad ståndpunkt. Republikanerna äro lika af inda som de oförsonliga liberala, då de in-sk. — — —ä?ä —— D O mm: