Göteborgsposten – 4 maj 1870, sida 1

0 M. lirefven af Tremorei ), Af Emile Gaboriau. Förf. till Ierr Lecoq, m. fl. Öfvers. från franskan. — Och sedan var det omöjligt att få var. en fjerdedels timma ensam med henne. Och innan Jag begick oförsigtigheten att tala, ty att tala var en oförsigtigh t, borde jag handla; jag var hennes bäste vän. Det gick ej en dag förbi som hon ej kom och plundrade mitt drifhus. Jag lät henne taga mina raraste petunier, jag som annars ej skulle vilja ge en blomma åt sjelfvaste påfven. Det var för hennes skull som jag förskref min samling från Cap. Hon var en öfverlägsen qvinna, en sådan som jag skulle önskat åt en af mina söner. Hon hade stor intelligens och ett hjerta af guld. Ack! de bästa äro de lättasts förledda. De bländas af passionens stora ord, så välljudande och så tomma: kärlek, lycka, tillgifrenhet slå ned i deras hjertan som bomber och exaltera deras inbillning ända till galenskap. — Och hr Courtois, inföll polisagenten, har aldrig misstänkt något? — Intet. — Så är det alltid, återtog Lecoq. De som äro mest ) Forts. fr. N:o 100.