Göteborgsposten – 3 maj 1870, sida 1

Då utseddes styrelseledamöter i riksbanken och riksgäldskontoret, samt vid länekontoren i landsorten, och då, likasom vid förlidet år, kunde kamrarnes elektorer icke blifva fullt eniga, hvadan mellan ätskilliga, som erhållit ika många röster, lottning måste anställas. I stället för grosshandl. Fröberg, som till följd af sjuklighet icke på den senare tiden kunnat fungera såsom fullmäktig i banken, röstade nu Första kammarens elektorer på öfverstelöjtn. Leijonancker och Andra kammarens på v. häradshöfd. Dufva, som genom lottning blef fullmäktig. Jag omnämnde redan för någon tid sedan att hr Dufva genom sitt uppträdande mot privatbankerna plötsligt blef särdeles populär inom landtmannapartiet, hvilket han dock tör ötrigt icke tillhör. Han blef genast nämnde partis och äfven den nyliberala fraktionens Åvensterns.) kandidat till en fullmäktigplats i banken. Jag kan dock icke föreställa mig att det nu erhållna förtroendet blir för hr Dufva angenämt. Landtmannapartiet, hvars åsigter i bankväsendet äro särdeles egoistiskt bornerade, skall ställa stora fordringar på sin kandidat i riksbanken, fordringar som han omöjligt kan tillfredsställa, emedan de gå ut på ett ihärdigt, högljudt och otörsonligt krig mot Stockholms enskilda bark. Men hr Dufva ar alltför skicklig affärsman för att ej inse, att ett sådant krig mellan bankinrättningar på samma plats skadar dem gemensamt, utan att gagna någondera. I riksgäldskontoret fick hr Indebetou — landtmannapartiets kandidat — vika för För sta kammarens kandidat, prof. Hj. Holmgren, men genom lottning. Egentligen hade hr Medin inom nämnde parti större sympatier än hr Indebetou, som icke längre är riksdagsman; men hr Per Nilsson i Espö var också kandidat, och hade möjligen kunnat påräkna några röster; hade då röstsplittring uppstått, så skulle följden deraf blifvit att Första kammarens kandidat fått de flesta rösterna. Då fanns ingen annan utväg än att Andra kammarens elektorer beordrades rösta på hr Indebetou, hvilken utan all gensägelse äri alla afseenden öfverlägsen hrr Medin och Per Nilsson. Att prof. Holmgren uppställdes som Första kammarens kandidat bevisar att den alldeles icke fästade något afseende på hr Iolmgrens politiska åsigter, som äro utprägladtradikala. Men han är ett utmärkt skarpt räknehufvud, och kan derföre blifva behöflig i riksgäldskontoret för dess lånetransaktioner. Då ingen förändring ifrågasattes vid lånekontoret i Göteborg, vill det synas att landtnannapartiet icke vidare uppskattar den originelle bankkarlen hr Jöns Rundbäcks förtjenster på detta omräde, inom hvilket dock hans styrka företrädesvis torde vara tillsinnandes. Men i afseende på lånekontoret i Malmö, ansåg landtmannapartiet br Jöns Olsson i Nordanå mera lämplig än Första kammarens kandidat, öfverstelöjtn. Kjellander. Vid lottIragningen var dock lyckan bevågen den senare och äfven lånekontoret. Vid början af gårdagens sammanträde i kamrarne anställdes åtskilliga gemensamma voteringar, af hvilka den var märkligast som afsåg ökad bevillning från 2 till 5 rdr för. hvarje 1000 rdr af det högsta belopp af enskild banks sedlar, som på en gång under nästföregående året varit utlemnade i rörelsen. Den ifrågasatta och i Andra kammaren ifrigt påyrkade skatteförhöjvingen å de enskilda ban kernas sedelutgitningsrätt, af bevillningsutskottets majoritet tillstyrkt, var äfven i det afseendet obillig, att den icke drabbade de enskilda banker, som lemnade sina principaler den högsta vinsten, på långt när så tungt som bankerna af andra och tredje ordningen. Men de patriotiska bankfiendtliga gubbarne i An dra kammaren, hvilkas tankegång ofta är oklar hade fått i sitt hufvud att med denna beskattning skulle en icke ringa del af Stockholms enskilda banks stora vinst gå in i statskassan, okunniga om, eller blinda för den omständigheten, att nämnde banks sedelutgifningsrätt är, relativt till de flesta andras, ganska ringa. Emellertid slog den gemensamma voteringen så ut, att beskattningen bibehölls vid 2 rdr pr 1000 rdr; men det egentligen öfverraskande var att i Andra kammaren röstade 80 för (mot 101) nämnde beslut. Det var således, för att begagna en utnött fras, en aktningsvärd minoritet, som icke hyllade strandhuggsteorien. soA