Göteborgsposten – 3 maj 1870, sida 1

hört att lefva. Jag skall ha lemnat min tants hus och begifvit mig långt bort, der ingen skall igenkänna mig. Der skall jag sluta mitt elände och min förtvifli.. Farväl, derföre mina älskade föräldrar, farväl! Oh, att jag ej en sista gång skall på mina knän få tigga er om förlåtelse ! Min ömma mor, min gode far, hysen medlidande med en olycklig vilseförd; förlåten mig, glömmen mig! Må Lucile, min syster, aldrig få veta... Ännu en gång farväl, jag har mod, hedern bjuder det. Eder egnas den sista bönen, den sista tanken, af er olyckliga Laurence .. Stora tårar rullade utför den gamle fredsdomarens kinder, under det han läste detta förtviflade bref. Då han slutat yttrade han blott: — Den uslingen! Hr Courtois hörde detta utrup. — Ja, den uslingen, upprepade han, den nedrige förföraren som smugit i skuggan för att beröfva mig min käraste skatt, min älskade dotter. Ack! hon kände ej till lifvet. Han har hviskat i hennes öra dessa ord om kärlek som komma alla unga flickors hjertan att klappa, hon har trott på honom, och nu öfverger han henne. Oh! om jag kände honom, om jag visste... Han afbröt hastigt. En förnuftets stråle upplyste den afgrund af förtviflan hvari han fallit. -— Nej, sade han, man öfverger ej på det sättet en skön och ädel ung flicka, då hon i sitt förkläde här en million i hemgift; man öfverger henne åtminstone ej ntan