Göteborgsposten – 2 maj 1870, sida 1

kunde förvandlas i silfver, om så vore behöfligt. Visserligen anmärktes å andra sidan att 400,000 rdr icke voro af någon betydenhet, men att det gällde en vigtig princip, utvidgandet af en lånerörelse, oförenlig med riksbankens egentliga ändamål, och betänklig emedan om den föreslagna åtgärden bifölles så skulle anspråken på ytterligare ökning af denna fond tillväxa. Sjelfva diskussionen företedde intet märkligt — snarare kan såsom märkligt anföras att för bifall uppträdde ingen af kammarens ledare mer än hr Carl Ifvarsson, men dertill var han väl nödsakad om han ej skulle förverkat sitt inflytånde, måhända ock sin plats bland bankofullmäktige, hvilka i morgon skola väljas. Apropos detta val, så förmodar jag Ni observerat de utmärkta personer som landtmannapartiet korat till förtroendemän att atse fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret äfvensom styrelseledamöter vid lånekon toren i landsorten. Af dessa förtroendemän skulle de aldra flesta råka i stor förlägenhet om man rörande de personer på hvilka de skola välja, började questionera dem före eller efter valets fullbordande. Att de hvarken hafva eller tillåtas hafva någon egen mening beträffande kandidaterna, behötver icke sägas — de behöfva icke ens göra sig besvär att utskrifva valsedlarne, ty de förfärdigas i den höga areopagen. Onekligen är det ett hedersbevis att sålunda göras till en voteringsmaskin. Vi kunna motse ett politiskt sensationsdrama, afdeladt, jag vet nu icke i huru många tablåer, men det är likgiltigt, blott upplösningen blir storartad. Riddarne af smalspårigheten vilja partout hafva en gemensam votering, skada blott att den i alla händelser omöjligt kan bli samma dag som den stora folkomröstningen i Frankrike. Dagens lösen är gemensam votering-, välförståendes å den ena sidan; å den andra tager man saken lugnt, hvilket utan tvifvel är bra harmligt. Statsutskottet har afgifvit sitt sammanjemkningsförslag rörande den norra stambanans spårvidd. Ni har redan sätt del derat och jag behöfver således icke anföra det. N skall medgifva att det är ganska försigtigt formuleradt. Utan tvifvel skall det af Första kammaren antagas. Men i den Andra skola de oförsonliga icke medgifva någon sammanjemkning, utan vidhålla sitt förra beslut — smalspärighet. Men då befinna sig ju kam rarne återigen på samma ståndpunkt. Hvad blir då följden deraf? Skall frågan om spårvidden anses förfallen? Nej, säga de oförsonliga, vi måste votera. Men om statsutskottet icke anser sig grundlagsenligt kunna uppgöra förslag till gemensam votering — huru går det dä? Jo, säger man, Andra kammaren ålagger utskottet helt enkelt att inkomma med en sådan voteringsproposition. Men om talman: nen vägrar voteriogsproposition på ett sådant yrkande, huru går det dä? Jo, konstitutions utskottet skall då pröfva den saken, och det vore väl kuriöst om ej utskottet gaf Andra kammaren rätt och stukade talmannen. Sedan måtte väl icke statsutskottet drista sig att visa gensträfvighet. Det är ju så utmärkt hedrande att stta i nämnde utskott, att en liten knuff på grundlagen väl kan gå an i stället för att kanske nasta riksdag bli ratad. Men jag tror i alla fall icke att den etterlängtade gemensamma voteringen kommer ull verkställighet. Jag vet med visshet att några af Andra kammarens ledamöter i statsutskottet anse grundlagsvidrigt att en sådan votering kan föreslås, då riksdagen vid beslutets fattande om en million rdr till norra banans fortsättning icke förbehöll sig att särskildt be stämma spårvidden. Den må blifva densamma som hittills, eller 3 fot och 6 tum, så inverkar det icke på den beviljade utgitten af 1 mill. rdr under nästa statsreglering, utan endast derpå, om för detta belopp en kortare eller längre bansträcka kan uttöras; men bestämningsrätten i detta fall har riksdagen faktiskt ötverlemnat till regeringen, då utan vidare vilkor en mill. rdr anvisades till norra stambanans fortsättande. För närvarande cirkulera olika versioner rörande stämningen såväl inom talmanskonterensen som inom statsutskottet beträffande smalspårighetens öde; men af allt som försports från trovärdiga håll hafva de som önska en gemensam votering endast hoppet om, men icke sannolikheten för en sådan önskan på sin sida. Att båda talmännen uppfattat frågan lika, berättas allmänt, och det anses såsom otvifvelaktigt, att konstitutionsutskottet icke vill vara med om att tolka grundlagen ackommodationsvis.33