Göteborgsposten – 2 maj 1870, sida 1

— Om det inträffat något af allvarsammare beskaffenhet för Courtois, skulle jag helt visst nu fått veta derom. Kanhända har Laurence helt simpelt skrifvit att hon är sjuk eller tillochmed blott litet illamående. Madame Courtois, som är den bästa qvinna i verlden, oroar sig öfver en småsak: hon har skickat efter sin man för att genast resa till sin dotter. Ni skall få se att det var ett falskt allarm. Nej. Det hade händt något olyckligt. Framför inkörsporten till mairens hus stodo en hel mängd qvionor från byn. Midtibland denna grupp orerade och gestikulerade Baptiste, kammartjenaren. Men då fredsdomaren närmade sig skingrade sig qvinnorna åt alla håll som skrämda höns. De hade igenkännt honom på långt håll vid skenet från en lykta. Fredsdomarens oväntade ankomst gjorde Baptiste helt förtretad, ty genom sina åhörarinnors flykt tvingades han att afbryta midt i talet. Men han dolde förtreten under sitt vanliga småleende och då hr Plantat var på blott tre ategs afstånd från honom, utbrast han: — Ah! min herre, hvilken historia! Jag skulle just springa och söka er... — Behöfver din husbonde mig? — Skulle tro det, svarade Baptiste. Då vi kommo ut från Valfeuillu denna afton, började hr Courtois springa så fort att jag knappt kunde följa honom. Slutligen hunno vi hit. Godt! min husbonde rusar som en orkan in i salongen, der madame befann sig snyftande som en Magdalena. Han var så andtruten att han knappt kunde tala.