Göteborgsposten – 2 maj 1870, sida 1

Han frågade: — vad är det? hvad är det? Då räckte madame honom mamsell Laurences bref, som hon höll i handen. Baptistes tre åhörare stodo som på glödande kol, och betjenten som märkte det yttrade sig allt långsammare och vidlyftigare för att så mycket som möjligt reta deras nyfikenhet. — Min husbonde tager brefvet, fortfor han, och närmar sig fönstret för att tydligare se att läsa det. Oh! genom ett enda ögonkast har han fått veta allt. Han uppgaf ett hest rop, började slå i luften med båda händerna, likt en hund som simmer, derefter vred han sig ott par slag rundtomkring och — pang! — föll till golfvet som en säck med ansigtet nedåt. Det var slut! — Han är död! utropade de tre männen på en gång. — Åhnej! mina herrar, svarade Baptiste med ett smålende, ni skolen få höra. Hr Lecoq är visserligen en tålig man, men ej så mycket som man skulle kunna fro. Retad af berättelsens långsamhet, lade han sin nattsäck på marken och fattade tag i Baptiste med högra handen, under det han med den venstra lät ett litet smalt, mycket böjligt rör, som han alltid bar, hvina i luften. — Hör du, min gosse, sade han, jag uppmanar dig på det allvarligaste att skynda dig... Han behöfde ej säga mer. Domestikem hyste stor rädsla för denne lille blonde man med den egendomliga rösten och händer som voro hårda som jern.