Göteborgsposten – 29 april 1870, sida 1

n 33 framställdes ej mindre för än mot förslaget, väsendtligen vore desamma, sammanföras här nedan till hutvudsaklig del redogörelsen för begges förhandlingar. I Första Kammaren uppträdde i frågan, bland andra, civilministern, statsrådet Adlercreutz. Han medgaf. att nu gällande bränvinslagstiftning i många fall rönt ett rättvist erkännande, emedan den isynnerhet verkat till superiets förminskande och till följd deraf höjt nationen i moraliskt hänseende. Den var likväl behäftad med åtskilliga svagheter, bland hvilka tal. särskildt påpekade de ständiga försöken att undandraga sig utminuteringsoch utskänkningsskatten samt en viss partiskhet för städerna i förhållande till landet, hvilken senare omständighet hade föranledt en förderflig strid mellan stad och land. En ny lag behöfdes derföre för att ge förnyad kraft åt lagbuden samt åstadkomma frid mellan de stridande kommunerna, och ett steg i denna riktning ansåg tal. den nu ifrågasatta sammanslagningen vara, hvilken han förordade, men endast under vilkor, att den nya skatten bestämdes till 1 rdr per kanna. Principielt gillade talaren derföre förslaget, hvad beträffade tillverkningslagen. hvaremot han hyste åtskilliga betänkligheter mot försäljningslagen. Men han ansåg intet hinder företinnas för Riksdagen att fatta beslut i förra hänseendet, med bibehållandet af den gamla försäljningslagen. För förslaget yttrade sig i Första kammaren hrr Bennich, Arrhenius, frih. v. Otter och Ekenman, samt i Andra kammaren hrr Appeltofft, frih. Fock, Häggström, Forsbeck, Per Nilsson i Kulhult, Ola Larsson m. il., hvilka dock alla framställde mer eller mindre vigtiga amendementer. De skäl, som i båda kamrarne anfördes, voro hufvudsakligen följande: Man ansåg, att den närvarande lagstiftningen verkar undertryckande på bränvinshandteringen, men denna förtjenade tvärtom att uppmuntras såsom gagnelig både för jordbruket och industrien. Utskottet hade trott sig vinna detta mål genom sitt förslag, och, hvad särskildt sammanslagningen af de olika afgifterna beträffar, funnit den principelt riktig samt åstadkomma en säkrare och grundligare kontroll, än den nuvarande, enär en stor del tillverkadt bränvin undandrages för ningsafgift. Till följd häraf skulle ock statens kostnader för ersättningen till kommunerna betäckas, åtminstone om skattebeloppet fastställdes till 1 rdr pr kanna, såsom ock af åtskilliga talare, bland dessa förnämligast af frih. Fock i Andra kammaren, yrkades. Jemförelsevis mot hvad förr egde rum har visserligen den närvarande bränvinslagstiftingen verkat mycket godt; men vid dess antagande, som skedde till följd af en häftig agitation, hade man skjutit både öfver och vid sidan at målet. Förnämligast gällde detta bestämmelsen om skattens erläggande i förskott, om de stadgade anmälningarna om tillverkningsbeloppet o. s. v., hvarigenom tillverkaren indirekt drabbades af större afgifter, än lagen verkligen afsett. Afvenså omöjliggjorde närvarande lagstiftningen till största delen all export af bränvin, då nämnda indirekta afgifter ej af staten kunde lemnas tillbaka. En olägenhet vore vidare, att fördelarna af försäljningsafgiftens ingående till kommunerna komme, till största delen, städerna till godo. Rattigheten att genom bolag idka bränvinsförsäljning utgör ett monopol, som visserligen medfört åtskilligt godt, men i allmänhet verkat derhän, att kommunerna sjelfva indirekt blifvit bränvinsförsäljare. Få kommunerna bestämma fördelningen, såsom utskottet föreslagit, utan beräkning af vinst, skulle de nöugas endast taga det sedliga ändamalet i betraktande. Det var för öfrigt klokt att nu gå de ganska allmänt i landet rådande önskningarne om en förändring i bränvinslagstiftningen i någon mån till mötes, enär i annat fall inom kort en agitation kunde uppstå, som ledde till örverdrifter i en riktning, motsatt den, som vore rådande i nämnde lagstiftning. Mot förslaget uppträdde i Första kammaren hrr frih. Sprengtporten, grefvarne Hen. och Hugo Hamilton, Geijer, Faxe, grefve Hans Wachtmeister, hir Wallenberg, Ch. Dickson, E. Mejer, gretvarne Mörner, v. Koch, grefve Posse, v. Gegerfelt, frih. A. C. Raab och Rydin, hvarförutom grefve af Ugglas, som i hufvudsyftet gillade 1:a punkten, hemställde av densamma måtte bifallas med uteslutande af skattebeloppet samt af orden som i landet tillverkas och förbrukas; i Andra kammaren hrr Nils Larsson, Ljunggren, Granlund, Wijk, Lyttkens, Kinmansson, Liss Olof Larsson, Lamberg, Rundgren, Åstrand, O. B. Olsson, John Ericson, Hjelm, Borg, Ericsson trån Kopparbergs län m. fl. Flera af denna sidans talare erkände väl, att förslaget egde många goda sidor, såsom förnämligast. att skatten skulle rättvisare drabba konsumenterna och förekomma undansnillning af försäljningsafgitten; men det skulle i tillämpningen medföra ganska menliga följder. Sålunda komme staten genom den samfälda skattens bestämmande till 80 öre att göra en ej obetydlig förlust derigenom att de för landstingen, hushållningssällskapen och kommunerna afsedda andelarne förminskades och måste fyllas genom annan beskattning. Smugglingen från Danmark skulle ökas äfvensom en ny uppstå från Norge. Bestammelsen om kommunernas rätt att reglera bränvinsförsäljningen utan vinst komme endast attstå på papperet, då flerfaldiga sätt funnos att kringgå densamma. För öfrigt blefve kommunernas rätt att vägra anläggning af utskänkningsställen af vida mindre värde än förr, då det blefve hvarje landthandlande medgitvet försälja bränvin till så rin belopp som 5 kannor. Till följd deraf skulle kontrollen ej allenast fördyras utan snart sagt bli en omöjlighet. Förslaget syntes afse att göra bränvinet vida lättare åtkomligt än förut, och den af utskottet förordade nederlagsrätten skulle skapa en mängd så att säga branvinsbanker, hvarifrån detta förderfliga fluidum komme att flöda ut öfver landet. Förslaget vore slutligen i sin helhet alltför vidlyftigt och nomgripande för att man efter den korta pröfning, hvartill nu gifvits tillfälle, kunde besluta öfver det-! samma. Emellertid godkände flera af dessa talare I