Göteborgsposten – 27 april 1870, sida 1

AR 191DVATA NING FO116881, IIIJCMG SäÖ UIJC ket mera eftertryck kunnat tillbak avisa de hätska ansallen på dem, och frih. Fock, som är en utmärkt talare, hade ingalunda behöft frukta att stöta sig med kammaren eller genom sitt uppträdande nu äfventyra sin ställning såsom fullmäktig äfven framgent i riksgäldskontoret. Huruvida kammarens beslut sistlidne Thorsdags afton rörande frågan om norra stambanans spårvidd rätteligen kunna benämnas epokgörande torde vara alltför tidigt att nu bestämma; men otvitvelaktigt är att de skola föranleda till mårga strider, många tal och ändå flera tidnirgsuppsatser, enär smalspårigheten antagit stora dimensioner, antagit karakteren af en mani, blifvit en partifråga och behandlas helt och hållet såsom sådan. Det är en universe! erfarenhet — yttrade nyligen en högt uppburen statsman i Danmark — att partipasionen gör menniskorna otillgängliga för skäl och grundsatser. Då riksdagens Nihilister icke förmådde genomdrifva sitt program — inga vidare statsbanebyggnader — var det antagligt, att de skulle med af motgången ökad ifver kasta sig på smalspårighetssystemet när det gällde att bestämma östra och norra banornas spårvidd. I afseende på den förra nödgades de dock snart öfvergifva smalspårigheten, enär det var allt för uppenbart rasande att använda den på en bana hvars begge ändpunkter skola träffa bredspåriga banor. Men de koncentrerade med desto större ifver hela sin kraft på den norra banans smalspårighet. För dem var det af ingen betydenhet att då nio tiondedelar af statens jernvägar redan äro utförda efter det bredspåriga systemet, det vore orimligt och opraktiskt att den sista tiondedelen skulle byggas efter ett annat, hvilket fordrade eu särskild på de ?,, icke användbar materiel. De ville icke under något vilkor ens höra talas om en bredspårig baun med lättare ofverbyggnad, som kunde med relativt ringa sostnad göras starkare då trafiken längre fram tilväxte, ty de synas icke tro på en sådan ti lvåxt — alldeles så som man för 15 årsedan hörde påstås af personer som ännu äro r.ksdagsmän, att inkomsterna af statens jernvägar icke skulle räcka till mer än på sin höjd driftkostnaden, men aldrig lemna något öfverskott för anläggningskapitalets amortering. Det är denna modlöshet, eller brist på örtroende, som så ofta spåras inom vår representation, hvars anspråk fullaste män deri öreträdesvis täfla att se allt i smått, när en utmärkelse dermed kan vinnas. Bestridas kan väl icke att statsutskottet valde en försigtig medelväg, då af detsamma töreslogs att K. M:t skulle bemyndigas att roster fullständig och noggrann utredning at såväl de tekniska som de ekonomiska förhållandena bestämma norra banans spårvidd och byggnadssätt, med hänsyn äfven till prisbilligheten. Om någon med ett sådant förslag skulle funnit sig missnöjd, så hade det val bort vara regeringen, eller rättare sagdt hr civilministern; ty han kan med full säkerhet antaga att etter hvilket system som banan blifvit utförd så skulle beslutet derom skoningslöst klandrats af dem som dermed voro missnöjda. I Första kammaren var naturligtvis frih. Å. C. Raab den outtröttligaste förespråkaren för smalspårigheten. Under behandlingen af utskottets betänkande uppträdde han icke mindre än sju gånger och hans uthålliga taleförmåga var beundransvärd, särdeles om man tager i betraktande, att blott ett jemförelsevis ganska ringa antal ledamöter i kammaren egnade hans länga föredrag någon uppmärksamhet. IIan understöddes i yrkandet att riksdagen skulle bestämma spårvidden, af grefve Hamilton, frih. Bidt, grefve C. G. Mörner och advokatfiskal Rydqvist. I afseende på de begge sistnämnde talarne torde det företrädesvis vara märkligt, att det väl var första gången i deras letnad som de ställde sig på samma sida som — Aftonbladet. Men det var också ett exceptionelt fall, som väl icke oftare åter inträffar, I afseende på frih. Bildt, så tager jag mig friheten anmärka — och det gäller äfven grefve Sparre i Andra kammaren — att om riksdagen förut hade beslutat att norra stambanan skulle gå öfver Sevalla, så skulle de väl icke hafva påyrkat att den blifvit smalspårig, utan anfört precist samma skäl som nu af motsidan åberopades för Salaliniens bredspårighet, och jag tror icke att de då skulle bekämpat utskottets förslag att öfverlemna spårviddens bestämmande till regeringen. I begge kamrarne uttryckte sig åtskilliga talare i sådan syftning, som hyste de ett uppriktigt deltagande för den bekymmersamma ställning hvari regeringen skulle försättas, om till henne öfverlemnades att fatta det definitiva beslutet, såsom utskottet töreslagit. Om detta deltagande gick ur svenska hjertans djup, så var väl äfven det exceptionelt. Men desto mera uppriktigt var de smalspårigas fruktan att regeringen skulle besluta sig för det bredspåriga systemet tillsvidare, ty de kunde naturligtvis icke från sig aflägsna den föreställningen att en fullständig och noggrann utredning, verkställd af sakkunniga män, för hvilka regeringen hyste förtroende, skulle lemna ett helt: annat resultat än de önskade. De fruktade synnerligen de officiella ingeniörernal, ty de voro ej opartiska; op:rtiskheten låg ensamt på andra sidan naturligtvis, der anktariftaftstran ar an fvanv-nnsan ÖSHAHAAnU