Göteborgsposten – 27 april 1870, sida 1

—ääa H 0 —2 — 898 2W—2Ww 17 — Andra talare ansågo srågan tillräckligt utredd för att af K. M:t vidare kunna handläggas. Den talare som i mitt tycke yttrade sig förståndigast, var kapten Carlsund; men khan hade ju också på detta område den största och solidaste erfarenheten. En omständighet framhöll han, som är af vigt, den nemligen att om man reglementerar för mycket rörande arbetstiden för barn under 16 år, så kan det ganska lätt hända att barn under nämnde älder icke alls användas i fabriker och således sakna arbete och utkomst. Hr Liss Olof Larssons, likaledes at ett tillfälligt utskott afstyrkta motion om ny aflöningsstat för landssekreterare, försvarades fruktlöst af motionären och två till. Han hade så I:tet satt sig in i frågan — och det händer ofta med motioner i hvilka rösten är Jakobs, men händerna Esaus — att han ordade om nämnde tjenstemäns höga löner, okunnig om att dessa äro ganska obetydliga i jemförelse med den inflytande expeditionslösen. Men derefter föredrogs en märkligare fråga, hvars afgörande visar huru Andra kammaren uppfattar och uppmuntrar allmännyttiga företag som verkställas af den enskilda företagsamheten. Sedan Stockholm-Göteborg-jernvägen öppnades har Göta kanals inkomster minskats, och dess styrelse har derföre varit betänkt att befrämja sådana kommunikationsanstalter som kunna öka kanalens trafikerande. Derföre önskade kanalstyrelsen att med 100, 000 rdr understödja Kinda kanal. Nämnde belopp och derutöfver nära 41,000 rdr har Göta kanal deponerade i riksgäldskontoret sedan lång tid tillbaka såsom säkerhet för kanalens underhåll; styrelsen hade begärt, och K. M:t föreslagit, att törst omförmälda summa skulle utlemnas och i stället få deponeras 1000 aktier i Kinda kanal. Statsutskottet hade dertill gifvit sitt förord. Det är icke troligt att frih. Ericson, om han varit medlem af Andra kammaren, skulle motsatt sig ett sådant förslag; men hans son, kapt. John Ericson, gjorde det med mycken iver, och en af riksgåldskontorets sullmäktige. trih. Fock, ändå itrigare. Deras kardinalskäl var, att om någon större skada å Göta kanal uppkom, så erfordrades för reparationen den urågavarande summan. Häremot anmärkte sretve Sparre att den kunde undvaras, då dessutom en särskild reparationstond samlats, som redan uppgick till 61,000 rdr, och att kanalen hittills städse val underhallits utan att den deponerade summan behöft anlitas. Men det var egentligen ett argument, at frih. Fock användt, som tog den stora hopen. Han antydde att dessa 100,000 rdr begagnades i riks galdskontorets rörelse, och så kom man plötsligt på den tanken att någon ofantlig rubbning — kanske ledande ull en stor kris i kontoret, möjligen i hela statsverket — skulle uppstå om den summan utlemnades. Dermed tick det nyttiga förslaget dråpslaget; och så gaf grefve Sparre det också ett uråpslag när han yttrade att Kinda kanal-aktierna hade ringa värde. Etter denna upplysning blefvo gretve A. Posse och hr Hierta, hvilka i utskottet varit med om förslaget, så genomför skräckta, att de helt enkelt öfvergåtvo sin törra åsigt, täflande i åtrå att visa sig modlösa. Jag tror dock icke att hr Hierta skulle retirerat om icke grefve Posse lupit förut; emellertid ådagalade de, hvilket också grefve Sparre anmärkte, att frågan icke af dem tagits 1 noggrannt betraktande inom utskottet, ty der borde det väl icke varit obekant att 100,000 rdr kontant ha större värde än aktier till lika belopp i Kinda kanal. Resultatet blef att Andra kammaren räddade 100,000 rdr för riksgäldskontorets rörelse, med thy åttöljande provision vid utlåningen. Att utskottsbetänkanden stundom måste återremitteras, när de icke innefatta fullständiga utredningar, så att riksdagen eller endera kammaren anser sig med ledning deraf kunna fatta beslut, inträffar icke sällan; men hittills lärer det väl endast vid ett enda tillfälle hafva händt att ett betänkande återremitterats derföre att några få ledamöters omdömesförmåga behöft underhjelpas genom en förnyad utredning. Så skedde dock i fråga om transaktionerna i afseende på det lån som riksgäldskontoret afslutat med bankirhuset Raphael Å Sons i London. Statsutskottet hade granskat alla handlingar som med detta lån egde gemenskap och kommit till den åsigt att fullmäktige äfven för åtgårderna vid detta låns upptagande borde erhålla decharge. Men två af statsrevisorerna hade icke kunnat iörstå länekontraktet och tyckte väl dessutom att långifvarne tått allt för stor jouissance, och för de förra blef det en jouissance att få pipa fullmäktige. Om långitvarne gjort törlust på aflären, ja då hade den sätt passera; men de hade gjort vinst, och det är igke precist öfverensstämmande med vårt nationallynne att kunna fördraga. När nu statsutskottet första gången hemställde att fullmäktige skulle få decharge, så bestriddes den af ett par ledamöter i Andra kammaren, ty en fullständigare utredning erfordrades; dertill vore en återremiss nödvändig, och den beviljades verkligen för några tå ledamöters upplysnings skull. Statsutskottets sekreterare nödgades nu återigen nedskrifva en ganska lång afhandling i saken, obehöflig för alla dem som velat sätta sig in i frågan, men fortfarande ofattlig för dem som alls icke ha hufvud ör dylika affärer — och dessa talade naturigtvis längst och skarpast när ärendet återkom. Isynnerhet föreföll d:r Leijer utmärkt; det var omöjligt att fatta hvad han egenflia