Göteborgsposten – 27 april 1870, sida 1

AIHOUANUEALCTMNUDHOPXXI. D. 23 April. Att riksdagens högtärade ledamöter under en veckas hvilostånd förmått samla mycken kraft för att hålla tal och äfven mycket tålamod för att afhöra tal, derpå lemnade kamrarnes sammanträden sistlidne Thorsdag öfvertygande bevis. Men det var också ett omvexlande program som törelåg. Kamrarne började sitt arbete vid tiotiden — det afbröts för middagsrasten — och så höll man ifrigt på till närmare midnatt, och då just hade man tafgjort Sveriges öde för flera mansåldrar, som det heter när man talar i den högre riksdagsstilen. På den tiden då man ställde intelligens framför den strängaste sparsamhet, beslöto ständerna (vid 1862 års riksdag) att en teknisk-ekonomisk beskrifning öfver statens jernvägsbyggnader skulle utgifvas, till ledning för andra enskilda och allmänna jernvägsbyggnader. De med stor omsorg och skicklighet utförda planscher till detta arbete hafva nu utkommit, och det är ett arbete som gör vårt land heder. Men en sådan utmärkelse ställer man nu så gerna i andra rummet, då den icke tås för godt pris. När fråga uppstod att fortsätta arbetet och medel dertill begärdes, så gjorde sig i statsutskottet den åsigten gällande att arbetet väl skulle fortgå, men efter en mindre kostsam plan, och att större sparsamhet skulle iakttagas. Den åsigten gillades af Första kammaren, der arbetets nytta kunde uppskattas, men i andra kammaren vägrades anslaget. Hedern för sistnämnde beslut tillkommer i första rummet triumviratet Keij, Jöns Pehrsson och Liss Olof Larsson. Vid 1868 års riksdag riktade hr Keij ett mycket bittert anfall mot jernvägsbyggnadsstyrelsen derföre att detta arbete icke ännu utkommit; men nu, när så skett, ville han ej vidare veta af någon fortsättning. Nu ansåg han beskrifningarne vara af mera nytta än planscherna. Hr Liss Olof Larsson meddelade oförbehållsamt att han ej kunde inse arbetets nytta, och den omständigheten var för honom bestämmande; och för hr Jöns Pehrsson var den omständigheten tillfyllestgörande att han sett en nätt liten plansch öfver sammanbindningsbanan, hvilken kostade endast tre riksdaler. När så slutligen hr Lyttkens ryckte upp med det grötre artilleriet : planschverkets dyrhet och sparsamhet en verklighet — så var frågans öde afgjordt. Nå ja, med fortsättvingen af ett arbete som hedrar vårt land, men som icke medför någon statsinkomst, är det ju icke heller så angeläget. Förslaget till tullverkets aflöningsstat rönte deremot icke särdeles motstånd. Visserligen knotade grefve C. G. Mörner i Första kammaren mot pensioneringen af tullstatstjenstemännens enkor och barn, och hr Liss Olof Larsson, mera radikal, utdömde hela pensionsväsendet; men man var dock icke obenägen mot tullverket. — Det har ofta väckt min förandran, att, då så många inom riksdagen ogilla tjenstemännens pensionering al staten, ingen af dem föreslagit en åtgärd, som dock ligger nära till hands och som vore radikal. Hvarfäre icke ålägga alla statens embetsmän, att när de ej längre äro tjenstbara, helt enkelt kasta sig utför en ättestupa eller på ett lämpligt antal spjut, såsom våra aktade förfäder hade för sed, eller att intaga ett lämpligt qvantum blåsyra, hvars snabba verkan är känd? Och föreskrets tilllika, att deras respektive enkor vid männens begrafning, såsom seden är i Indien, expedierade sig; så föreställer jag mig att statsverket derpå skulle hafva en högst betydlig vinst. Det förefaller mig äfven sannolikt, att om blott dessa ändamålsenliga åtgärders verkställighet noggrannt öfvervakades, t. ex. af kommunalstyrelserna, så skulle åtrån efter tjenstebefaitningar ganska svart upphöra och embetsverkens reorganisation alls icke möta några svårigheter. Till omvexling med de etara fråmarna