Göteborgsposten – 26 april 1870, sida 2

— Nej, det finnes ej, det kan ej mer finnas något i att invända deremot. — Jag har ännu ej slutat, återtog Lecoq. Vi äro således ense om att grefvinnan ej ken ha fått dödsstöten i här. Jag vill tillägga: hon har ej blifvit buren hit, utan släpad. Beviset är lätt funnet. Det finnes blott två sätt att släpa ett lik. Vid axlarne, och då lemna de båda fötterna som släpa mot marken två paralella fåror efter sig. Vid benen, och då lemnar hufvudet som drages utefter marken ett enda och temligen bredt aftryck. Hr Plantat gjorde en bifallande åtbörd med hufvudet. — Då jag undersökte gräsvallen, fortfor, polisagenten, upptäckte jag de paralella fårorna efter fötterna, men gräset var nedtryckt på en temligen stor yta. Hvarföre? Jo, emeden det ej varit en mans lik som blifvit släpadt öfver gräsvallen, utan en fullklädd qvinnas, hvars underkjolar varit tunga, med ett ord grefvinnans lik och ej grefvens. Hr Lecoq gjorde ett uppehåll, väntande ett uttryck af beröm, en fråga, ett ord. Men den gamle fredsdomaren tycktes ej längre vara någon uppmärksam åhörare utan fördjupad i sina egna beräkningar. Det led mot qvällen, en lätt dimma sväfvade öfver Seinen. — Vi måste gå tillbaka in, sade hr Plantat plötsligt, och se huru långt doktorn hannit med sin besigtning. Polisagenten och hu: baka upp mot huset. På trappan till förstugan befann sig instruktionsdogingo med långsamma steg till