Göteborgsposten – 26 april 1870, sida 2

högröstade individer än må framkomma, skall hon, utan att låta sig rubbas, fortsätta sitt försoningsoch bemedlingsverk. Så skola vi begagna vår seger (lifligt bifall). Vi skola förlänga vår triumf in i framtiden, och vi hoppas, att tillochmed våra motståndare skola efter några års förlopp låta sig öfvertygas af klara fakta och erkänna, att demokratien och friheten icke kunna af någon annan regering hoppas den tillfredsställelse de ernått af den kejserl. regeringen. Intet har blifvit förnekadt det kära, så underbart utrustade Frankrike, hvarken kraft, mildhet eller skönhet och behag; en enda gåfva har hittills tyckts fattas det — och främlingar ha med en viss kadeglädje anmärkt det — neml. den tåliga ihålligheten i en och samma plan, som man kallar politisk anda. Om nu ett öfvermått af fordringar icke följer på ett öfvermått af resignation, så skall vårt Frankrike ha erhållit den enda gåfva, som det saknade, och der skall då ej blott finnas en stor suverän, utan en nation utan like i verlden! Talet helsades med stormande bifall och Ollivier mottog de varmaste lyckönskningar af en stor mängd senatorer. Den konservativa omröstningskomiteen har låtit trycka detta i broschyrform och sprida det i 200,000 exemplar i landsorten. Ett tal, som hållits i senaten är det af vicomte de Lagueronniere. Det har väckt ovanligare uppmärkssmhet, emedan det innehåller hänsyftningar på Frankrikes ställning till utlandet och allmänt betraktas som hans ministertal, ithy att han säges vara ämnad till utrikesminister. Ur detsamma må här återgifvas följande: Vädjandet till folket är den kejserliga dynastiens åtkomsthandling och den fasta grundval, på hvilken den hvilar, derför att det är dess kröning i Rheims! Jag kommer nu till frågan: Leder den allmänna omröstningen oss icke på ett ödesdigert sätt till republiken? Är den allmänna omröstningen förenlig med monarkien? Två gånger, mina herrar, hafva vi pröfvat den republikanska regeringsformen. Det första försöket vill jag ej tala om; det var storartadt, men förfärligt. Det andra försöket strandade mot omöjligheten af att upprätta en verkställande makt. Några ville ha en president, vald af församlingen, andra ville ha honom vald genom allmän folkomröstning. Den sista äsigten fick öfverhand; j veten, hvad följden blef — en konflikt mellan den lagstiftande församlingen och den veskställande makten, hvilka båda voro af gemensamt ursprung. 1848 års republik dukade under i tillämpningen af sin egen lärosats. Den allmänna omröstningen har således icke kunnat enas med republiken; kan den dä enas med monarkien? Ja! ty det parlamentariska kejsardömet är blott en demokratisk öfverenskommelse mellan den allmänna omröstningen och det franska samfundet. Den allmänna rösträtten kräfver på grund af sin natur, af sin princip, af de utsväfningar, åt hvilka den så lätt hemfaller, betryggande vilkor af stabilitet, och derför framträder monarkien här som en nödvändighet. Mina herrar! vi skola snart komma till en vigtig fråga: Folkomröstningen. Jag vill derför undersöka, i hvilken ställning densamma bringar landet, och jag skall oförbehållsamt yttra min mening derom. Hvilken är den fråga, som här framträder för oss? Är det författningen af 1852, som står gentemot författningen af 1870. Skola vi sjunka tillbaka i den förra, om den senare icke ratificeras? Nej, alternativet är: det liberala kejsardömet eller revolutionen. Omröstningen kan icke stranda — den är frihetens omröstning. År 1852 samlade den folkomröstning, som skapade autoriteten, nästan alla landets röster omkring sig, och kejsardömet och Frankrike ha lefvat i tjugo år af detta resultat. Frihetens omröstning kan icke sväfva i fara — det är en handling, som betryggar civilisationen och den nationala välfärden. Den fastställer föreningen mellan makten och friheten, och den kan utåt endast öka Frankrikes inflytande. Man har menat, att friheten skulle kunna besvära kejsaren; ingenting är falskare, och i det fö sök, som nu skall utföras, skall man finna det liberala Frankrike på kejsarens sida. Europa skall i folkets omröstning se föreningen mellan det fria Frankrike och den suverän, som fast försvarat landets värdighet och kvilken åtnjutit den hedern att bevara våra vapens ära obeflackad. Inåt skall omröstningen bli fördömelsen öfver revolutionen och reaktionens nederlag, och den skall göra slut på det osäkerhetstillstånd, som tynger på affarslifvet och sätter folket i oro. Frankrike skall säga nej till revolutionen och 5ja till stabiliteten och civilisationen och till den nödiga förening mellan makten och friheten, som i många år varit de välsinnades önskan och hvilken skall bli en heder för detta regimente samt ett af detta århundrades storverk. Gentemot dessa uttalanden af regeringens anhängare har den lagstiftande församlingens venster, under ledning af Gambetta och Ferry, nu utfärdat följande upprop: Till vära medborgare! D. 2 Dec. 1851 har böjt Frankrike under en mans välde. I dag känner man det personliga regeringssystemet på dess frukter. Erfarenheten har dömt det, nationen förkastar det. Vid de sista valen har det franska folket högt tillkännagifvit sin suveräna vilja; det vill, att det personliga systemet skall aflösas af folkets regering genom folket. Uppfyller den nya författningen, om hvilken det nu skall omröstas, dessa fordringar? Nej! Den nya författningen upprättar icke folkets regering genom sjelfva folket; den är blott ett bländverk. Den personliga regeringsformen är i upphäfd; den har tvärtom bibehållit sina aldra farligaste privilegier; den fortfar att bestå: utåt genom kejsarens rätt att föra krig och ingå fördrag — en rätt, som under de sista 15 åren haft så sorgliga följder för värt fädernesland —; inåt genom sta erhufvudets personliga regementc, i det han sjelf utnämner sina ministrar, sitt statsråd och sin senat samt stödjer sig på en lagstiftande församling, som väljes med ofsiciela kandidaturer och under förvaltningens tryck, hvartill ytterligare kommer öfverbefälet öfver den väpnade makten, utnämningen af alla embetsmän, en öfverdritven centralisation, som lägger alla landets organiserade krafter i hans hand, som qväfver kommunernas sjelfständighet och ej ens lemnar befolkningen rätt att sjelf välja sina kommunala embetsmän. Slutligen — för att sätta kronan på det kejserliga enväldet — gifver den nya författningen statsöfverhufvudet en rättighet, som väsentligen tillhör det fria folket, neml. rättigheten att sjelf ändra sin grundlag, då det anser sådant nödigt, hvarjemte den verkställande makten äfven förbehållit sig den cesariska rätten att städse vädja till folket, hvilket ej är något annat, än den ständiga hotelsen om en statskunn. Sådan är den författninea heskaffad som