Göteborgsposten – 26 april 1870, sida 2

Ur Plautat tyektes ännu ej vara fullkomligt öfvertygad. — Men dessa spår till strid på sanden? sade han. — Hr fredsdomaren behagar utan trifvel skämta, svarade Lecoq. Deder spåren skulle ej bedraga en skolpojke. — Men jag tycker likväl... — Det är omöjligt att misstaga sig derpå, min herre. Att man rört upp sanden och trampat hårdt i den är påtagligt. Men alla dessa fåror hvarigenom marken under sanden blifvit blottad äro gjorda af samma fot, och hvad mer är de äro gjorda endast med ändan af foten — se der, ni kan sjelf märka det. — Ja, jag kan verkligen se det. — Nåväl, min herre, återtog Lecoq, då en strid egt rum på en mark som är så gynnsam för undersökningar som denna, igenkänner man två slags spår mycket tydligt: den anfallandes och hans offers. Den anfallande som rusar framåt måste nödvändigt mest stödja sig på främre delen af foten och intrycker den i marken. Offret deremot, som värjer sig, som drager sig tillbaka, hvilar sin tyngd på hälarne och lemnar följaktligen aftryck af dem i marken. Om motståndarne äro af lika styrka, finner mun nästan samma antal aftryck af fotens framdelar och hälar å ömse sidor, alltefter stridens vexlingar. Men hvad finna vi här? — Nog, min herre, afbröt fredsdomaren, nog, den mest klentrogne skulle nu vara ofvertygad. Han tillade efter en stunds öfverläggning, liksom till svar på sin egen tanka: