Göteborgsposten – 26 april 1870, sida 2

AN Från Utlandet. I fredags uppslogs inom alla Frankrikes kommuner en kungörelse at följande innehåll: Röstningen ötver Plebiscit skall ega rum a. 8 Maj trån kl. 6 på morgonen till kl. 6 på aftonen; omröstniogen kan tillochmed börja töre kl. 6. Vallängderna äro nödiga för omröstningen. Valmannen kan rösta på den plats, Jer han bor, och är ej bunden vid den plats, der han är skrifven. Kejsarens proklamation och sammankallningsdekretet skola uppslås inom alla kommuner. Dessutom skall hvarje valman få sig tillsändt ett särskilt exemplar al den kejserliga proklamationen. Denna proklamation har genom generalpostdirektörens särskilda försorg blifvit under Norsomslag snabbt expedierad ät alla håll och kanter. Underofficerare och soldater vid armåcen ha fått skrifva adresserna. Regeringens anhängare äro fortfarande vid godt mod och hysa den fasta öfvertygelsen, att kejsardömet skall gå ur omröstningskampen med lysande seger. Dagarne innan senaten slutade sina förhandlingar uttalade sig några af dessa angående sjelfva solkomröstningens betydelse. Vi återgifva här främst något utförligare än i går ur hr Olliviers tal d. 20 d:s: Vi mottaga kampen såsom den bjudes oss. Om man önskar att föra den på de liberala områdena, skola vi inskränka oss dertill; vill man deremot utvidga frågan och kämpa på det revolutionära området, så skola vi äfven der upptaga kampen (bravo !). Vi vilja blott anmärka inför landet och historien, att det ej är vi, som varit den utmanande parten. Alltsedan 1789 har detta ädla land varit upprördt och fullföljt samma dröm om moderat, konstitutionel och framåtskridande frihet. Det finnes i vår historia en del bekanta data, då den länge närda drömmen tycktes vilja gå i fullbordan. Men i dessa hoppets och tillitens ögonblick har hvad jag skulle vilja kalla Frankrikes onda genius rest sig... (sensation, bra!) en framfusighetens och den revolutionära otålighetens anda, och nästan alltid har den då för en kort tid vunnit öfverhand, och denna korta tid har derpå följts af en lång reaktion. Hvarför vilja vi, hvarför vill kejsaren segra? Kejsaren h.r, och det är just det egendomliga hos honom, alltid följt samma tillvägagående; han har aldrig sökt att taga tillbaka, hvad han en gång gifvit. Ibland har han stannat och betänkt sig, och en och annan har då tyckt, att hans förberedande öfverväganden varat för länge; men han har aldrig tagit ett steg tillbaka, sedan han tagit ett steg framåt (lifligt bifall), och hvad han en gång medgifvit, det har varit för alltid vunnet. Han har dessutom alltid varit ädelmodig och högsinnad emot sina motståndare. Under de föregående regeringarne hörde en amnesti till sällsyntheterna — nu kan man ej mera räkna kejsardömets amnestier. Mina herrar! Efter segern skall kejsarens regering vara densamma som före den, neml. frisinnad, framåtskridande och lätt tillgänglig; hon skall kalla till sig motståndarne och vara hvarken exklusiv eller förföljande. Alldenstund hon icke betraktar sig som ett parti, så skall hon icke heller hysa några partilidelser, och med hvilka meningsyttringar några