Göteborgsposten – 22 april 1870, sida 1

— ———— lighet tillväga, och nu upptäcker jag att de blifvit öfverraskade, att man stört dem, att de blifvit rädda. Hr Plantat var helt och hållet öra. — Det är sannt, fortfor hr Lecoq långsamt, att vi böra dela indicierna i två kategorier. Det finnes indicier som lemnats med afsigt att bedraga oss, till exempel den i oordning bragta sängen; vidare ha vi ofrivilliga indicier, till exempel märkena efter denna yxa. Men nu står jag tveksam. År den antydan yxan ger oss sann eller falsk, god eller dålig? Jag trodde mig säker om mördarnes karakter och du skulle undersökningen gått af sig sjelf, men nu... Han tystnade. Vecken i hans panna, de sammandragna läpparne förrådde hans tankeansträngning. — Men nu?... frågade hr Plantat. Hr Lecoq såg vid denna fråga ut som om han vaknat upp ur en dröm. — Jag ber er om förlåtelse, min herre, sade han, jag glömde mig. Det är en beklaglig vana som jag har att reflektera belt högt. Det är just derföre jag nästan alltid envisas att arbeta på egen hand. Min ovisshet, min tvekan, mitt vacklande ifrån den ena misstanken till den andra kunna, om man hör dem, sätta mitt rykte som poliskarl på spel. Vanligtvis öppnar jag ej munnen förrän jag är säker på min sak, då ger jag mina orakelsvar och säger i afgörande ton: det är så eller så. (Forts)