Göteborgsposten – 22 april 1870, sida 1

afgiften utgått, så har han onekligen gjort en förlust. Han har nemligen i sådant fall utan eqvivalent afstått från en ganska dyrbar tillgäng: just sjelfva eganderätten, proprieteten. Han går derigenom miste om den tillökning i värde som enligt sakens natur alltid under tidernas lopp måste blifva landtfastigheter till del, och denna förlust förstoras derigenom att samtidigt penningvärdet och således äfven den i penningar bestämda lifräntans värde faller. Af liknande beskaffenhet hade den ekonomiska förlust varit som drabbat staten, i händelse regeringens förslag vunnit representationens bifall. Åfven om, såsom vid kammarförhandlingarne uppgafs, endast 442 kronohemman at ifrågavarande beskaffenhet skulle återstå, representera dessa dock ett kapitalvärde af, lågt beräknadt, mer än 6 å 7 mill. rdr. Det är denna betydliga fastighetsmassas alltjemt växande värde, som staten skulle afstått ifrån, i och med detsamma den afsade sig sin jordeganderätt. Rättvisligen bör man dock härvid erinra sig att saken äfven så kan uppfattas att, i följd af den medgitna rättigheten för åbo att mot en lindrig köpeskilling forväriva sig skatterätt, den nu ifrågasatta gafvan endast komme att gälla dessa skatteköpeskilliogar. På sådan ståndpunkt stälide sig regeringen, och af åtskilliga talare framhäfdes särdeles starkt obetydligheten af det belopp, hvarom fråga nu vore. Vi tro att man härvid gjorde sig skyldig till ett underskattande al det verkliga värdet, och helt säkert gjorde den talare detta, hvilken påstod att stämpelatgifterna på resolutionerna om skattemannarätten skulle innebära full ersättning för de efterskänkta köpeskillingarne. I sädant fall kunde här icke blifva tal om skatte-frihet, utan om skatte-tvång, och någon åtgärd at sistnämnda slag har regeringen med sin proposition dock helt säkert icke afsett. Man kan emellertid draga i tvitvelsmål, huruvida den nyss antydda ståndpunkten är riktig. Skulle verkligen statsmakterna genom den åt kronoåboerna medgifna rättigheten till skatteköp hafva iklädt sig en förbindelse, som binder dem för alltid och hindrar dem ifrån att vidtaga de anorduingar på detta område, hvilka annars skulle hatva blifvit vidtagna? Om de nuvarande förhållandena medföra en sådan ordning i de kamerala räkenskaperna som det påstås, vore det i sådant fall icke, både ur juridisk och moralisk synpunkt, tillå tet för statsmakterna att fastställa en viss frist, inom hvilken hemmanens innehatvare borde hatva begagnat sig af den erbjudna lösnings rätten, vid påföljd att någon sådan deretter icke medgåtves dem? Redan nu torde det dessutom ofta hända att ingen till värdskapets örvertagande lagligen berättigad finnes, ehuru lidekommisslederna äro otillbörligt långt utsträckta, hvarföre hemmanet återgår under kronans disposition. En inskränkning i de ieder, inom hvilka värdskapet örvergår i ar, skulle betydligt öka antalet at åbolediga hemman, och ännu starkare komme denna ökning att blikva, ifall kronan, som här är både jordegare oca ränteegare, förbehölle sig lösniogsrätt, om den så önskade, vid de tiltällen då besittningsrätten af åbo öfverlåtes åt oskyld. På detta sätt befunne sig staten snart i full besittning af en mängd nya fastighetskomplexer, spridda öfver en stor del at landets yta, hvilka i följd af hittills gallande kontroller voro försedda med vårdad skog och äfven för öfrigt väl häldade. En stor del af dem skulle kunna ombildas till kronoparker och härigenom en rättelse ske af de felsteg, son ar 1824 begicks af statsmakterna då två tredjedelar at kronans skogar i en hastig väadning bortskänktes eller bortplottrades. Funnes bland dem sådana hemman, om hvilka staten EEK ERROR EEE TEE RE AASE EA