Göteborgsposten – 22 april 1870, sida 1

af en eller annan orsak ansåge för sig fördelaktigt att de öfverlätes till skatte — nå vål, må man då gifva denna skänk åt kommunerna, ty för flertalet af dessa skulle för anskaffandet af boställen till folkskollärare, läkare m. m. en dylik gäfva vara välkommen och välbehöflig, men må man icke dermed helt oförskyldt rikta enskilde. I den förordning, som först tillät skatteköpen i deras nuvarande form, anfördes såsom ett bland skälen för den nya åtgärden den enskildes förmåga att med större framgång än staten drifva en näring, ehuru hufvudskälen snarare torde hafva varit kronans penningebehof och önskan om tolkmängdens förökning, hvilken sistnämnda omständighet man då för tiden ansåg utgöra i allmänhet en källa till välstånd och särskilt vara af vigt för armåens upprätthållande vid mångtalig numerär. Den fideikommissariska naturen af kronohemmanen förhindrade nemligen uppkomsten af många särskilda gärdsbruk vid ett och samma hemman, då deremot sådana gemenligen uppkommo vid kronolägenheternas öfverflyttning till skatte, i följd deraf att den då intrådande allmänna arfsrätten föranledde till egendomens styckning. Samma grundsats om statens oförmåga att drifva en näring: — det var denna som anfördes äfven vid utfärdandet af 1824 års, enligt vår åsigt menliga förordning om skogarne — skulle utan tvifvel göra sig gällande såsom motskäl mot den, hvilken företoge sig att förorda de äbolediga kronohemmanens återgång till att blifva Åkronan immediate behällne hemman?. Afven om en ovedersäglig giltighet kunde tillerkannas satsen om hvarje statsindustris olämpligget — enligt vårt förmenande dritfves denna riktiga sats vanligen till öfverdrift — eger densamma dock här vid lag ingen tillämpning. Det blefve ingen statsindustri, om staten använde ett till densamma hemsallet kronohemman till kronopark, ty statens skogskultur har icke egentligen ett industrielt sytte, utan atser högre föremäl: att åt kommande generationer bevara en egendom, i hvilken äfven dessa ha del, att skydda äkerornket från de olägenheter, eom bli en följd deraf att jordytan berölvas för mycket af den för växtligheten nödiga skogsqvantiteten m. m. Till och med i det fall att staten alltigenom läte de indragna kronohemmanens karakter af att vara jordbruksidkande possessioner bestå, kunde man ändock icke tala om en industri. Dessa skulle naturligtvis utarrenderas på längre ud, och åtgärdens egentliga effekt blefve den, att härigenom förstärktes, eller kanske rättare infördes såsom nytt, ett element inom vårt lands jordbrukareklass, hvilket icke vore att förakta, nemligen jordbrukare med lång, tastän icke såsom förut evärdlig, besittningsrätt, hvilka egde staten och icke någon enskild till arrendegifvare. Låt vara emellertid att de steg, vi förordat, skulle stöta på teoretiska betänkligheter dem vi icke tillräckligt värderat, på praktiska svårigheter dem vi underskattat, och att nödvändigt vore att antingen, såsom föreslagit blitvit, bortskänka skattemannarätten eller också låta det nuvarande tills åndet till n.ehn för kronans räkenskaper bestå. Vi kunna ändå icke se annat än att det senare alternativet borde, såsom riksdagen det gjort, föredragas. Den länge på dagordningen stående frågan om grundskatternas aflösning eller jemnare fördelning mellan de olika slagen af hemman skall förmodligen i en eller annan form vinna sin lösning. Lika litet då, som vid kronohemmanens skatteköp, kan man tvinga dem, år hvilka förmånen erbjudes, att begagna sig af densamma, ehuru underlåtenheten hos nägra få att atlösa skatterna skulle för administrationen medföra mångdubbelt större besvär — —Lwmeweeve— ll, 00