Göteborgsposten – 21 april 1870, sida 1

kinkig äfven beträffande väderleken. Det herrligaste solsken lockade med ens alla Stockholmsboar ut i det fria. Vid middagstiden begge påskdagarne hvimlade Kungsträdgärden af menniskor, gamla och unga, älskvärda och knarriga, radikala och konservativa — alla ville ut för att andas srisk värluft. På Hasselbacken var trängseln sådan som hr Wilhelm Davidson önskar att den skall vara hvarje dag, och efter intagen middag kunde man dricka sitt kaffe under bar himmel. Lägg dertill ett angenämt sällskap med en god vän, kunskapsrik, human, trofast, glad och djupsinnig, som icke täres af maktbegär, som icke vill bli statsråd, icke ens stadsfullmäktig — och ni kan möjligen föreställa er huru snabbt tiden flydde, så att det nästan kostar på att nu sitta vid skrifbordet. Många riksdagsmän hafva rest hem öfver helgen, åtskilliga ha fått upp sin älskade husära. Andra ha stannat qvar, gå här som gräsenklingar, trösta sig så godt de förmå, och förde nu lite högre diet till törströelse. Till och med representanter, som i kammaren ifra för sparsamhet och orda om de skattdragandes stora betryck, blefvo med ens lefnadsglada i påsk, vandrade ut till Hasselbacken och försmädde icke der Guds gåfvor, ja voro opatriotiska nog att förtära utländskt vin; men så är det också icke påsk mer än en gång, och en så vacker påskhelg som i år inträffar knappt hvart tionde är. Det är visserligen möjligt, att jag i mina två föregående bref icke omnämnde vår gemensamma vän hr X.; men om han på något betänkligare sätt kommit ur jemvigten, så hade jag genast derom underrättat er. Han är ju i sin fulla mannakraft och andras olyckor eller missöden verka ej på honom. Han har ännu icke aflagt den tjocka vinterbeklädnaden, han bär ännu pels, nyttjar fortfarande en varm amie om halsen och yllefodrade gummigaloscher, ty han hyser en orubblig misstro till aprilsolen. Han har nyligen lyttat 20 00 vinstutdelning på sina aktier i Stockholms Enskilda Bank och har derföre tillgitvit hr Wallenberg som motarbetade sidenfabrikören Almgrens val till riksdagsman i Andra kammaren. Lekamligen befinner sig alltså hr X. förträffligt. Men — medaljen har också en frånsida. Hr X. anser sig hafva varit utsatt för åtskilliga vedervärdigheter, föranledds af intriger riktade emot honom, och glad är han således icke; långt derifrån. Först och trämst hade han hoppats, väl icke att bli vald till riksdagsman etter trih. Liljenerantz, men åtminstone att hans talrika politiska vänner skulle röstat på honom, så att han kunna: lefva i efterkommandes minne vid instundande val 1872. Men de sveko honom, och det grämer honom. Han börjar betvifla den po litiska vänskapens uppriktighet. Att han skulle bli stadsfullmäktig vio den nya uppsättningen betviflade han deremot icke. Hans namn blef också synligt på flere kandidarlistor i tidningarne, och han ställde sig under den energiska valagitatorn hr Söderstrdes beskydd, men denne hyste visserligen medlidande med, men inga sympatier för vår vän, och han blet således icke vald. Han fick dock i de olika valdistrikterna så många röster, att om dessa sammanraknats, så skulle han gått in. Han skulle otvifvelaktigt blifvi ganska verksam bland stadsfullmäktige. Nu är han fullt förvissad derom att valordningen är komplett rasande, att distriktvalen äro i sin princip oriktiga, och han funderar på att ställa sig i spetsen för en distrikt-valreformförening, med stora dimensioner. Han är också, som ni vet, en stor ifrare för reformer i alla riktningar och klandrar bittert att de som ha makt — hvarföre utestänges han öfverallt? — ej med allvar och konsiderationslöst sätta yxan till roten. Ett faktum är dock, att han sjelf hindrades ifrån att besöka ett valmöte, emedan han har en svår liktorn, som mycket plågar honom, som stundom hin drar honom att gå, som han beständigt talar om, och som kan och bör opereras, men han tviflar att denna opperation skall lyckas — och om den lyckades så hade ban ju icke liktornen att skjuta skulden på när han icke vill gå ut — och den har varit honom till nytta, så plågsam den än är. Den har fått bära skulden för hans vägran att taga biljetter till alla dessa konserter, soirker och dramatiska tillställningar som under fastlagen och påskhelgen arrangerats, så att noga räknadt är den — liktornen nemligen — icke heller onyttig när den väl användes. För öfrigt är hr X. en lika varm vän af smalspåriga banor till följd af statsekonomiska, som af klibröd på grund af dietiska skäl. I förra tallet ställer han sig helt och hållet på frih. A. C. Raabs