Göteborgsposten – 19 april 1870, sida 2

Frukten af dess verksamhet visar sig redan i den alltjemt sortvarande arbetsinställningen i Creuzot och i en liknande i Fourchambault; hvarförutan det befaras, att alla arbetarne i Loirees floddal tänka följa exemplet. Jemväl från andra håll förnimmes detsamma. Det är republikanerna af Rocheforts och Flourens skrot och korn, som frammana denna kris, hvars faror för kejsardömet ej kunna undgå någon. De tvenne frågor, om hvilka det skall voteras vid omröstningen, äro nu slutligt fastställda. Den 1:sta gäller Åden kejserliga dynastiens ärftlighet; den 2:dra gillandet af det nya konstitutionela systemet, omfattande alla de demokratiska reformer, som finnas innehållna i det ministeriela programmet af d. 2 Mars. I bokhandeln har utkommit e testament du P. Lacordairer, hvartill grefve Montalembert kort före sin död skrifvit en inleåning. Med stor häftighet utfar han deri mot det, som nu tilldrager sig i Rom och erinrar om, att Lacordaire en dag kallat läran om ofelbarheten en oerhörd fräckhet och ett missbruk af Jesu Christi namn. I England har utkommit en bok af Hepworth Dixon, hvilken tilldrager sig någon uppmärksamhet. Den handlar om Ryssland och är rik på märkliga detaljer ang. det inre lifvet i det stora riket samt är i afseen e på formen öfverlägset alla Dixons föregående verk. Senare Post. Obestridligen spelar kejsar Napo eon III ett högt spel. Den minister, med hvilken han skulle inleda det nya styrelsesystemet, är sprängd, och af liberalismens anhängare återstå blott Ollivier sjelf, Talhouöt, som likväl icke torde bli gammal der, och till en del Segris. De öfriga äro, som bekant färglösa rackmän, hvilka kunna böja sina önskningar såväl efter ett arkadiskt som ett ministeransvarigt kejsardöme. Denna sprängning upp: kom, dertör att kejsaren ej ville gå in på att antingen uppgifva vädjandet till folket angående den nya forsattningen eller åtminstone låta dena föregås af en diskussion inom lagstiftande församlingen. Fullfoljande denna väg, har kejsaren nu genom sin regering begärt lagstiftande församlingens ;ajournering, utan att ens underrätta den om schemat för omröstningen. Församlingen biföll ajournering; men voteringssiffrorna, 193 röster för och 63 emot, visa, att oppositionen ej var svag. Med en genom söndring svag ministr, en växande opposition inom representation och en mer och mer sig utbredande jäsning bland den af de oförsonliga upphetsade arbetsklassen, framträder nu kejsaren inför folket, för att af detsamma begära ett förtroendevotum. Han begär detta votum skenbarligen för en i liberal anda utförd ändring at törfattningen; men det blir dock i grunden ett uttalande ötver sjelfva kejsardömet. För att icke behofva rösta emot den trisinnade förtattningsändrin gen, men likväl icke nödgas rösta för kejsar dömet, har venstern intet annat val, än att förmå folket så allmänt som möjligt att athålla sig från att rösta. Regeringen har der: emot öppet medgitvit, att inrikesministern iukallat till sig prefekterna och gifvit dem samt andra agenter sträng instruktion om att förmå så många borgare som möjligt att begifva sig till rösturnan. Det stora slaget mellan regeringen och oppositionen skall således ej omfatta ja eller nej på röstsedeln, utan deltagande eller icke-deltagande i den allmänna folkomröstningen. Omröstningen skall ega rum Söndagen d. 1:ste eller Söndagen d. 8:de Maj och skall föregås af tio dagars fullständig pressoch sörsamlingsfrihet. Likasom venstern är i liflig verksamhet att bereda vägen för afhållande från röstningen, så arbetar äfven högern på att göra deltagandet deri så allmänt som möjligt. På båda sidor bildas komiteer, och båda parternas tidningsorganer äro redan i full verksamhet som pionierer. Skulle resultatet angifva, att venstern i någon större mån lyckats i sina ansträngningar, så är det tydligt, att kejsardömet dermed gitvit sina motståndare vapen i händerna. Det skall då framträda ur plebiscite svagare än någonsin, och äfven en ganska vacker majoritet skall ej hjelpa dess affärer. Lagstittande församlingens ajournering töregicks af en het debatt, i hvilken Olliviers glänsande vältalighet åter vann stora triumfer. Ollivier sade, att det fanns tvenne skäl för ajourneringen: först, att ministrarne måste bevista senatens förhandlingar; och för det andra, att flertalet af de deputerade antagligen önskade att befinna sig hos sina komitenter Vurder omröstningstiden. Jules Favre menade, att det första skälet var otillräckligt och att det andra, om det erhölle majoritetens bekräftelse, skulle vara liktydligt med en abdikation å kammarens sida vid ett så afgörande ögonblick. Han klandrade ministeren, derför att den hellre splittrade sig sjelf, än upplöste kammaren, tilläggande, att en sådan minister var agiterande och ofruktbar. Ollivier svarade, att kabinettet understälde alla sina handlingar kammarens diskussion. Miniören sökte att skaffa aktning för öfverheten och säkerhet åt landet, och folkomröstningen var ett verk af stabilitet och fredlighet. De nuvarande ministrarne hade alltid intagit en uppriktig och lojal hållning, och de tro sade en hvar att kunna bevisa