Göteborgsposten – 19 april 1870, sida 1

— Det är nog sannt, inföll hr Plantat, som ville hjelpa polisagenten. — Derföre; fortfor hr Lecoq, då man der nere, så snart man fick se mig, sade: Åden der, han är från landet, tog jag genast min landtliga min på mig. Jag gick upp i huset, och man sade: Den der hedersmannen är väl nyfiken, men han ser beskedlig ut. Jag går från den ene till den andre, jag lyssnar, jag talar, jag låter andra tala; jag gör frågor, man svarar mig öppenhjertligt; jag får upplysningar och gör mina slutsatser, man gencrar sig ej för mig. Det är ett förträffligt folk här i Orcival, jag har redan skaffat mig flera vänner och man har bjudit mig på middag i dag. Hr Domini tycker ej om polisen och han gör ingen hemlighet deraf. Han underkastar sig dess medverkan, suarare än han antager den, endast derföre att han ej kan slippa. Med sin rättframma natur ogillar han de medel den ofta är tvungen att använda, på samm gång som han erkänner nödvändigheten af dessa medel. Då han hörde hr Lecoq kunde han ej inom sig neka att han hade rätt, och dock betraktade han honom med en min som var allt annat än vänlig. — Eftersom ni vet så mycket, sade han torrt, så är det bäst att vi taga skådeplatsen för brottet i betraktande, ty vi ha knappt mer än en timma af dagen på oss. — Jag står till hr instruktionsdomarens disposition, svarade polisagenten lugnt. Det var ej första gången hr Lecoq rönte ett något kallt mottagande. Många bland domarekåren delade hr