Göteborgsposten – 19 april 1870, sida 1

hvarpå tullbevillningsbetänkandet mottogs och behandlades i Andra kammaren. Det är ej lä fullt öfvertygade derom att de inhemska näringarne kunde underlättas genom skyddstullar och att genom sådana skulle den ekonomiska ställningen i landet förbättras säkrare och varaktigare än på hva je annat sätt. Men derom yttrades icke nu ett enda ord. Erfarenheten är i detta som i alla andra fall den säkraste läromästaren, såvida man gifver sig tid att inhemta erfarenhet; och hvad har då erfarenheten gifvit vid banden? Jo, att af alla systemer är det ömsesidiga fördyringssystemet det aldra sämsta. Denna sanning har slagit allt mera rot äfven i Andra kammaren; den har mäktigt verkat äfven på hr Forsbeck, hvilken troligen icke skulle hafva väckt motion om införseltull å hvetemjöl och korngryn om ej hans företrädare hr Carl Anders Larsson varit trihandlare och derföre vid sist hållna riksdagsmannavalet fallit igenom. Men hr Forsbeck i Andra kammaren liknade alls icke Forsbeck i bondeståndet — ty tiderna hafva förändrats; han försvarade nu sin motion i allmänna ordalag, ty han visste att stämningen förändrats och han fogade sig derefter. Men då han ännu ville stå med en fot på det protektiva planet och framkastade några åsigter som icke borde lemnas obesvarade, så uppträdde frih. Gripenstedt för att bemöta dem, dock kanske lika mycket för aut omplimentera utskottet för dess väl motiverade betänkande. En omständighet vidrörde hr Forsbeck, hvilken, om än utgångspunkten var oriktig, dock förtjenar att uppmärksammas. Han antydde att hvetemjöl — möjligen uppgaf han ätven ost och smör — borde beläggas med intörseltull, dock mindre såsom ett skydssme del, utan derföre att vi ej borde visa Danmark tillmötesgående, som visade sig obenaget att stäfja den fördertliga bränvinssmugglingen på skånska kusten. Utgångspunkten var, såsom sagdt, oriktig, men det mot Danmark riktade klandret är berättigadt. Det är nemligen kändt och erkändt, att den antydda bränvinssmugglingen icke blott tolereras, uta: befrämjas i Danmark, och att alla de framställniogar som mot detta förfarande gjor:s af svenska embetsmyndigheter lemnats utan atseende, och att skälet dertill är, att sedan Öresundstullen upphörde utgör bränvinshandeln på Skåne — den här otillåtna — en al Helsingörs bästa inkomstkällor. Den kongl. propositionen om kronohemmans samt åtskilliga andra kronolägenheters upplåtande, under skattemannarätt, utan särge sodan då mårga af dess ledamöter voro ! skild köpeskillings erläggande, utgjorde viserligen icke uppslaget tull en stor reforn, men det var dock en reform som utan nämnvärd uppoffring från statens sida hade kunnat utföras och som obestridligen medfört en icke obetydlig förenkling i vårt mvecklade kameralverk. Emellertid, den k. propositionen afstyrktes al statsutskottet och förkastades af begge kamrarne. Jag vill såsom en kuriositet framhålla att propositionen bekämpades at demokraterna i andra kammaren, bland annat dertöre, att kronohemmanen ha en viss likhet med — fideikommisser! Man anmärkte äfven att denna retorm var en obetydlighet. Man ordar dock om reformer.