Göteborgsposten – 19 april 1870, sida 1

Men ötverraskningen stannade icke dervid. Landtmannapartiet i Andra kammaren insatte i bevillningsutskottet åtta ledamöter, hvilka icke kunde tillvitas någon benägenhet för frihandelssystemet, och dessa borde, antog man, till det yttersta försvara dessa de ofvan antydda motionerna, hvilka icke blott voro i stor sul aflattade, utan ätven i temligen stora dimensioner uppgjorda. Tiden var icke heller illa vald tör dessa motioner, tyckte man. I Andra kammaren hade ett ganska stort antal nyvalda inträdt, och dessa, obekanta som man trodde med den politiska ekonomiens grundsatser, borde väl beredvilligt och obetingadt biträda vid våra näringars lyftning medelst protektionismens domkrafter. Men man missräknade sig. I betänkandet angående tulibevillningen hade samtlige motionerna om införseltull på ost, smör och spanmål, malen och omalen, samt om förhöjd tull å kaffe, raffineradt socker, ätvensom a tobak, oarbetad och arbetad, blifvit atstyrkta. Som skäl härför åberopades icke längre den franska bandelstraktaten, utan andra fullgiltiga, öfvertygande och rent praktiska skäl — och dessa måtte varit fullvigtiga inom utskottet, ty ingen enda af dess ledamöter ansåg sig kunna eller böra vid betänkandet foga en reservation, fastän det väl icke bort vara svårare i år än förr att få biträde af en skritkunnig vän, uppöfvad i de protektionitisska traserna. Men så långt ha vi då ändtligen kommit, au anno 70 kunde ingen förmås att i bevilmngsutskottet soutinera tullskyddsdogmen. Jag betviflar att frih. Gripenstedt vid riksdagenbörjan hoppades på en så lysande seger! Anmarkningsvärdt är emellertid att samma ledamöter som motsatte sig en törhoju bränvinsskatt, nu ifrade för högre införseltul! på kaffe och socker. Skulle då verkligen en minskad förbrukning at dessa begge ardkla vara mera Önskvärd än en minskad törbrukning af bränvin? Eller skall superiet endast bekämpas på upplysningens väg, men kaflodrickningen åter medelst förhöjd intorseltull Det är otvifvelaktigt att de som intresse rade sig tör ökad tull å ratfineradt sockar retlekterade till en ökad statsinkomst, men troligen hade de äfven sin uppmärksamhet tästav på den inhemska sockertillverkningens skyddande. Men är då icke den redan tillräckligt skyddad när den bedritves skattelrrut och ulilika åtnjuter ett premium af staten, motsvarande inforseltullen å råsocker? Om denna industrigren icke kan bära sig med sådana sördelar, så är det sannerligen icke värdt au hålla på den. Men äfven en annan märklig företeelse bör jag framhålla. Tillförne hade skyddssystemet sina talrikaste och ifrigaste soresprakare i Andra kammaren. Nu funnos de i Första kammaren; men der utgjorde de ända icke mer än fem; det var således icke någon hög siffra, men dessa talare hade så mycket högre valör. Hr Odelberg och frih. Sprengt porten hafva städse varit landtbruksprotekuonister och i den riktningen ha de alltid varit konseqventa. Men presidenten gretve C. UL. Mörner, som nu var en af de fem talarne tur skyddstullar, bar dock under en period af sit lit varit frihandlare, nemligen då han såsom ledamot af den Palmstjernska ministeren del tog i det beslut, hvarigenom litsmedlen betrriades från införseltull. Huru länge srih. A. C. Raab varit protektionist, har ingen som jag frågat kunnat med säkerhet upplysa; om han egentligen är det, har man velat draga i tvitvelsmål, men antagit att han varit lite af hvarje och förmenat att han äfven på den politiska ekonomiens område företrädesvis va rit smalspårig. Deremot har advokatfiskal Rydqvist troligen ända från den vag ban föddes varit protektionist at det renaste vatten. Men då måtte det också vara mer än hartuligt att först vid uppnådda 64 år lå göra sitt inträde i representationen, och att när det ändtligen skedde och under föreställningen att med siffror och fakta, som ingen förmådde kon trollera, kunna krossa frihandelssystemet — då mötas af ett så beskaffadt tullbetänkande. som det, hvilket bevillningsutskottet framla Måste icke den tavken pätvinga sig honow, att ett helt lif i protektionismens tjenst u: allt märkbart gagn gått förloradt, och må dussin artiklar, långa som missväxtår, at honom producerats utan all verkan? Det kan icke nekas att de tem ärade talarne gjorde allt hvad i deras förmåga stod för att rädda fosterlandet och att de använde både skäl och skälungar för att bekämpa frihandelssystemets målsmän; dock utan iramgång. Ändå mera karakteristiskt var det sätt