Göteborgsposten – 13 april 1870, sida 2

w ——— ensam framför brasan med fötterna instuckna i tofflor; men detta är ej bevisadt. Hvad som är säkert är att hans rörliga ansigte lämpar sig för högst sällsamma förvandlingar; att han så att säga knåder sitt ansigte till hvad utscende han vill att det skall antaga, alldeles som bildhuggaren knådar vaxet då han modellerar. Han kan förändra allt, tillochmed blicken, hvilket aldrig har lyckats hans förman och rival Gerrol. — Är ni den person hr polisprefekten skickat mig i händelse vissa forskningar af svårare natur skulle bli af nöden? frågade instruktionsdomaren misstroget, — Just mig har prefekten skickat, min herre, svarade Lecoq. Jag står till er tjenst. Instruktionsdomaren kunde verkligen ursäktas för sitt misstroende, ty iogenting i den nykomnes ansigte utvisade någon slags öfverlägsenhet. Hr Lecoq hade denna dag slätkammadt hår af en obestämd blond färg, deladt på sidan genom en med kokett noggrannhet uppkammad bena. Polisonger af samma färg som håret omgåfvo ett blekt ansigte, uppsvält af en osund fetma. Hans stora ögon tycktes ha stelnat i sina röda infattningar. Ett vänligt småleende spelade på hans tjocka läppar, som då de till hälften öppnades blottade en rad långa gula tänder. All den rörlighet som funnits i detta platta ansigte tycktes ha tagit sin tillflykt till näsan, en högst ovanlig näsa, af föga intagande form, men rörlig och rodnande eller bleknande alltefter de olika intryck hr Lecop erfor.