Göteborgsposten – 13 april 1870, sida 2

dattegangsoch Polissaker Poliskammaren. Dyrt Söndagsnöje. Arbetskarlen Sven Olsson hade i Söndags e. m. med några bekanta tagit litet till bästa, — som han sjelf uppgifver 2 supar samt 14 glas öl — hvilket gjorde att han försatts i en mycket lifvad sinnesstämning; han beslöt derför att begifva sig ifrån Landala, der han uppehållit sig, men der han nu tyckte det började blifva mindre trefligt, och in till staden der så många förströelser finnas att tillgå. Emellertid möttes Olsson å Landalavägen af poliskonstapeln n:r 62 Rapp och reservkonstapeln Nilsson, som kommo gående från staden. Huruvida Olsson hade något särskildt agg till dessa begge konstaplar eller om han är avogt sinnad mot poliskåren i allmänhet, skola vi låta vara osagdt, alltnog, då Olsson mötte poliskonstaplarne blef han ännu mera lifvad än förut och började med hög röst uppstämma en visa om grisar och grisetter-. Detta brydde sig konstaplarne icke mycket om, men då Olsson äfven började gifva ifrån sig läten, såsom nöff, nöff; ruff, ruff o. d., hvilka aldrig låta behagligt i en poliskonstapels öron, förlorade dessa tålamedet samt fasttogo Olsson för att aflöora honom till vaktkontoret. En vän till Olsson, arbetskarlen Johan Nilsson, ansåg dock detta vara orätt, hvarför han handgripligen försökte befria O. från konstaplarne. Men detta hade till följd att Nilsson annammades af reservkonstapeln Nilsson för att äfven uppföras till vakten, dervid konstapeln biträddes af skomakaren J. Johansson, en mycket dålig hjelp då Johansson är så betydligt halt att han måste begagna käppkrycka. Då täget hunnit till s. k. Sandgängen mottes det af arbetskarlen August Pehrsson, som blef så förargad då han fick se en civil person — skomakaren Johansson — vara poliskonstaplarne behjelplig med transport af anhållen person, att han rusade fram och afref skomakarens ena rockskört. Vid polisförhöret i Måndags företogos dessa mål till behandling hvar för sig. Samtliga de tilltalade nekade för angitvelserna, men sedan flera vittnen intygat att det tillgått på sätt som ofvan blifvit anfördt, erkände de, till en del åtminstone, sina förseelser. Med anledning deraf dömdes Sven Olsson att plikta 10 rdr för oljud och förargelseväckande uppförande, hvaremot icke nog bevisuing förefunnits att han kunde fällas till ansvar för fylleri. Johan Nilsson dömdes att böta 25 rdr för det han handgripligen från polistjenstemän sökt befria anhållen person. August Pehrsson dömdes för det han sökt från polistjenstemän biträdande person befria anhållen, att böta 15 rdr samt ersätta Johansson med 10 rdr för den sönderrifna rocken.