Göteborgsposten – 13 april 1870, sida 1

Det var hög tid. Man lyssnade ej längre på gendarmkorporalens föreställningar. Några nyfikne, mera förbittrade än de andra, försökte öppna dörren till trädgården. Mairens åsyn afskrämde hopen föga, men den fördubblade gendarmernas energi; vestibulen blef rensad. Men man opponerade sig högljudt mot denna handling af myndighet! Hr Courtois släppte ej ur händerna detta gynnsamma tillfälle att uppträda som folktalare. Han hoppades genom sin vältalighet kunna lugna denna upprörda hop. Han steg alltså fram på trappan, med venstra handen instucken i armhålet på västen och gestikulerande med den högra på det stolta och imponerande sött som bildhuggarkonsten lånar åt stora talare. Hans tal hördes ända in i matsalen och hade följande lydelse: Mina herrar och medborgare, ett i Orcivals häfder oerhördt brott har besudlat vår fredliga och redliga kommun med blod. Jag deltager i er smärta. Jag inser och kan förklara er feberaktiga oro, er berättigade förbittring. Lika mycket som ni, mina vänner, je mer än ni älskade jag och värderade den ädle grefve de Trmorel och hans dygdiga maka; båda två ha varit vår orts försyn. Vi begråta dem gemensamt ... — Jag försäkrar er sade doktor Gendron till hr Plantat att de symptomer ni talar om ej äro sällsynta följder af håll. Man tror sig ha besegrat sjukdomen, men man bedrar sig. Från akut åkomma öfvergår inflammationen till kroniskt lidande och urartar till lungsot.