Göteborgsposten – 11 april 1870, sida 1

ten af att äfven förse sig med friska krafter inom kansliet, och hans första åtgärd blef således att se sig om etter en ny expeditionschef. Hans val föll på v. häradshöfd. C. Nordenfalk, då adjungerad i Svea hofrätt. Med kännedom om allt det arbete som nu hopats på detta departement — arbete så mycket mödosammare som mycket under den föregående interimistiska perioden fått hvila — vittnade det om stort kurage att våga mottaga expeditionschefsplatsen. Emellertid betvifla ej de som känna hr Nordenfalk att han motsvarar förtroendet. Han skall vara utrustad med en snabb uppfattning, stor arbetsförmåga, grundliga studier, är i sin bästa ålder och ekonomiskt oberoende. Man säger att han är en framtidsman i bästa bemärkelse. Hvem ibland oss känner icke hr Gabriel Anreps Svenska Adelns Attartaflor och hans Adelskalender, ett arbete, som tillskyndar honom mycket besvär, ofta otack. Men få torde känna att denne anspråkslöse man, som lefver i små vilkor, är en passionerad samlare af genealogier. Han är nu, enligt hvad ni torde hafva inhemtat af hufvudstadens tidningar, sysselsatt med utarbetandet af en Svensk Slägtbok. Den kan blifva af stort intresse, enär här finnas talrika slägter, som fortgått i sekler och der många individer förekomma, som i olika riktningar varit märkliga. Jag vill visst icke påstå, att sjelfva insamlandet af materialierna till en sådan slägtbok är roligt, utom för samlaren sjelf; men resultatet af dessa samlingar blir för allmänheten desto intressantare. Emellertid, br Anrep lefver uteslutande för, och man kan säga uti, sina genealogier, der han bor långt borta på Söder. Händelsevis har jag fått se ett arbete af hans hand, som troligen är det egendomligaste i sitt slag, utvisande huru hans håg ända från barndomen, och då nästan omedvetet, redan låg åt det genealogiska. Manuskriptet, i oktavformat, utskrifvet med en fin piktur, innehåller kalendrar, eller slägttaflor, öfver fyra fingerade konungahus och fyra dito furstehus. Arbetet började då han var 15—16 år, men utgör dock icke det första af hans hand iden vägen. Det manuskript som jag fått se, skulle i tryck blifva så stort som en af våra statskalendrar. Han har trott på de resp. konungaoch furstehusens kontinuitet och han har derföre låtit dem fortgå och föröka sig under loppet af — sex sekler, eller ända till år 2456. Den lika originele som hetlefrade invaliden major Stjernsvärd har hos justitieombudsmannen begärt åtal dels mot de embetsmän i utrikesdepartementet som förmenats hafva tilldelat den bekanta äfventyrerskan Helga de la Brache understöd, dels mot henne sjelf, såsom bedragerska. Maior Stjernsvärd är mycket ömtålig om landets värdighet, statens medel och den Gustavianska familjens heder. Huru justitieombudsmannen skall förfara, känner jag icke; men förmodar, att om åtal anställes mot denna äfventyrerska, skall hon ej underlåta att till vittnen åberopa bland många andra äfven de mycket framstående representanter i Andra kammaren, hvilka svärmat för henne och tillochmed på aldra högsta ort uppträdt såsom hennes riddare. Det vore. just angenämt för dessa herrar om de nu skulle parera vid rådhusrätten! Man trodde icke att Kjellman-Göransson, hvilken under sin långa författarebana ständigt kämpade mot armodet och skref för sin egen och sin familjs utkomst, skulle hafva producerat något af värde, som ej blifvit tryckt ännu medan han lefde. Emellertid, vid tillfällen då han mindre har kännt sig tryckt at näringsbekymren, möjligen i stunder då han funnit sig glad och lycklig, har hans fantasi tagit en högre flygt, och då har han skrifvit tlera skaldestycken, älskliga, skära och rena, kanske det bästa som flutit ur hans penna; och dessa skaldestycken har han förvarat; han har motstått frestelsen att afstå dem åt förläggarne. De ha nu i hans gömmor påträffats af hans familj, som beslutat utgifva dem. Jag skall vid tillfälle sända er ett at dessa skaldestycken, en liten bit som Kjellman Göransson skref då han var lycklig?. Men så när hade jag glömt en liten räkning som jag har ouppgjord med er glade veckokronikör, inklusive den boksynte klipparen. Tillåt mig säga, för hufvudstadens samlare och bibliofiler var det ingen nyhet att Rymmerskan förekommer i den Ilanselliska upplagan af Hallmans skrifter. — I k. bibliotekarien Klemmings år 1863 tryckta ar