Göteborgsposten – 8 april 1870, sida 1

lig föreningslänk mellan den vackra damen från Paris och mördarne; derefter återtog han: — Nu känner jag makarne Tremorel, som om jag lefvat på förtrolig fot med dem, låtom oss derföre öfvergå till de verkliga fakta. Hr Plantats ögon glänste, men glansen slocknade plötsligt, han rörde på läpparne som om han velat tala, men yttrade ej ett ord. Endast doktorn, som ej upphört att studera den gamle fredsdomarens min, märkte den plötsliga förändringen i hans ansigtsuttryck. — Det återstår mig endast, sade hr Domini, att få veta huru de nya makarne lefde. Hr Courtois ansåg att hans värdighet fordrade att taga ordet från hr Plantat. — Ni frågar huru de nya makarne lefde? sade han lifligt; de lefde i fullkomligt godt förstånd, ingen i min kommun känner det bättre än jag som var deras intime, deras mycket intime vän. Minnet af den stackars Sauvresy utgjorde dem emellan ett band af lycka; att de höllo af mig så mycket som de gjorde berodde väl till en del på att jag så ofta talade om honom. Aldrig ett moln, aldrig ett ord af missförstånd. Hector — jag kallade honom helt förtroligt vid hans dopnamn, den käre olycklige grefven — egnade sin hustru en älska-es ömma omsorger, hvilka tyvärr äro så sällsynta att finna hos en äkta man, sedan äktenskapet varat en tid. — Och grefvinnan? frågade hr Plantat i en ton som var för mycket naiv för att ej vara ironisk.