Göteborgsposten – 8 april 1870, sida 1

äfven att åtskilliga uppgilters riktighet bestämdt bestriddes af mina grannar; men då endast de två kämparne singo tala, så kunde inga motsägelser af obehåriga personer ega rum. Naturligtvis omordade friherren den ofantliga skuldsättningen i och för jernvägsbyggnaderna och det okloka deri att bygga oredspäriga banor. Vidare fick man veta att i anledning af friherrens vid innevarande riksdag väckta motion om vett anspråkslösare byggnadssätt (smalspåriga banor) hade talaren blifvit utsatt Åför en strategisk operation, bestående deri att tre bredspåriga herrar, öfverste Beijer, direktör Elworth och kapt. Nerman, hade uppträdt emot honom, och det var nu väl mycket. Jag tror emellertid att de nämnde herrarne zcke utfört någon operation mot frih. Raab direkt, utan betraktat honom som en biperson. Att öfverste Beijers uppträdande bestod i ett af statsutskottet begiärdt utlåtande, förtegs också, ehuru påtagligt är att detta hade infordrats äfven om friherren icke varit motionär. Sjelfva iden, om smalspåriga banor, är ju icke ny och icke uppfunnen af frih. Raab; han har blott tagit fatt på den och med andras biiräde exploiterat den. Friberren medgaf benäget att de tre antydda herrarne hade ut vecklat mycken lärdom och framkommit med många logaritmer och sektioner o. d., men allt det der hade ändå icke kunnat rubba hans öfvertygelse, ty han var uteslutande en praktisk man och hade ej förtroende för auktoriteter (längre fram erkände har dock en sådan, men den gaf också stöd åt hans äsigt i en detaljfråga). Man började snart blifva otålig derölver att ej den utlofvade disputationen kom i gång, ty ånau hade friherren ej uppträdt mot hr wans första thes, och sju sädana voro af Honom uppställda. Ändtligen — friherren nade talat nära 34 timma — då presidenten envände en liten gest, eller hvad det nu var, men som betydde till saken!, och så öfvergick friherren slutligen till första thesens granskning. Jag hoppas att ni ei skall fordra någon redogörelse för debatten, 1 hvilken begge ta arne täflade i frikostighet — på siffror, jemte mycket annat smått och godt. Att den ene talaren icke lyckades ölvertyga eller föra den andre in på det rätta spåret, behörver jag väl icke säga; så öfrverdritna anspråk måtte val ingen af dem hatva hyst. Frih. Raab förklarade uttryckligen att han antagit hr Nermans utmaning för att ötvertyga, till och med vimponerar, på riksdagsmannen. Om han der lyckades, skall tramtiden ådagalägga. Men det vill jag säga, att antingen blefvo åtskiliga snart ölvertygader, eller ansågo de sig icke kunna öfvertygas af hvad som här presterades, ty flera aflägsnade sig innan disputatsen var halfliden — och sammaledes gjorde mänga al de öfriga åhörarne. Icke utan framgång, ehuru omedvetet, hade frih. Raab genom sin långa inledning tröttat änörarne, hvilkas lifaktighet måste slappas genom de många sifferuppgitter, hvarmed kämparne bombarderade hvarandra. Det är möjligt att frih. Raab, som år en uppörvad riksdagstalare, verkligen för sina äsigter erofrade åtskill ga, på hvilka hans raska framställningssätt imponerade. Ds tycktes företrädesvis vara öfverraskade deraf, ratt en så gammal man knunat få reda på så mycket, fastän han aldrig tagit befattning med någon jernvägsbyggnad-. Ian uppträdde otta under debatten ganska agressivt, sarkastiskt, till och med insidiöst mot hr Nerman, hvilken åter, om han än icke var så öfvad debattör, dock ådagalade en berömvärd takt och visade stor aktning I för den älderstigne motståndaren, hvars stun