101 LUDUINU17. T DUAUAULLULTNUD DOUNLTIILICHLILI, 100 undra sig om de ledande statsmännen i de olika länderna endast med en vies betänksamhet skrida till frägans praktiska lösning, och i dessa omständigheter ligger äfven förklaringsgrunden tlll att de officiella steg, som rån åtskilliga regeringars sida blifvit tagne, ännu icke kunnat leda till något tillfredsställande resultat. Det var i Juni 1867 som på inbjudning af franska regeringen 40 delegerade trån 22 särskilda stater sammanträdde i Paris till en international myntkonferens; bland dessa fanns äfven en delegerad från Sverige. Här voro samlade representanter från länder, hvilkas myntsystemer äro fotade på de mest olika principer. I det utskott, som tillsattes för att utarbeta en questionnaire (lista på frågor, hvilka skulle föreläggas konferensen till besvarande) insattes delegerade efter sådant urval, att hvar och en af de särskilda standards skulle halva sin representant. Portugals och Englands kommissarier, grefve de Avila och hr Graham, fingo sig uppdraget att tillvarataga guldmyntfotens intressen; baron v. Hock från Österrike och hr Meinecke från Preussen blefvo siltvermynifotens representanter, och till målsmän för de länder, hvilka ega dubbel standard, utsågos hr de Parieu från Frankrike och hr de Jacobi från Ryssland (hvarvid är till att märka, det den sistnämnde icke ville erkänna att hans land egde mer än en myntfot — silfver —, dermed förmodligen antydande att guldet inom ryska staten endast skulle ega fakultativ kurs). De beslut, hvilka innefattade svaren på de i questionnairen uppställda frågorna, hafva at Sveriges ombud vid konterensen blifvit resumerade på följande sätt: Den internationella myntfoten bör grunda sig på en myntmetall till nio tiondedelar i vigt bestående af fint guld; de såsom internationella mynttyper erkända valörerna böra blifva 5, 10, 20 och 25 francsstycken, och konventioner böra träffas om att göra de nya mynttyperna till ett lagligt internationalt betalningsmedel. ålan skulle tycka att de resolutioner, som vid denna konferens fattades och hvilka vi här till en del refererat, bort tillförsäkra den viguga frågan ena snabb, praktisk lösning. Åtskilliga tecken redan vid de teoretiska öfver läggningarne antydde dock att bryggan mellan teori och praxis här skulle bli svår att passera. Ehuru i de flesta frågor enhällighet vanns, var denna enhällighet så att säga mera af formel natur, och isynnerhet lofvade den kalla, afmätta hållning, som af Englands re presentant iakttogs, icke något godt för detta lands deltagande vid det praktiska utförandet. lr Graham var i konferensen mycket angelägen om att framhäfva, det hans bifall endast borde tydas såsom ett erkännande af beslutens principiella riktighet, samt att det icke måtte uppfattas såsom i någon mån bindande för hans land; och Englands sedermera ädasalagda likgiltighet för förverkligandet af ett aniverselt myntsystem har afgifvit en tillräcklig klav för dess ombuds förbehällsamhet. Senast när för någon tid tillbaka en deputation från handelssocieteten i London uppvaktade finansministern Lowe för att inhemta hans mening beträffande åtskilliga ekonomiska ämnen och bland dessa äfven det ifrågavarande, möttes deputationen af det oväntade svaret att ministerns personliga mening vore den, att något godt icke kunde förväntas af de internationella myntkonferenserna: man hade tillräckligt länge kontererat, utan att frågan derföre det ringaste skridit fram. För öfrigt, tillade ministern, har den kommission, som engelska regeringen tillsatt för att yttra sig om förslaget att bringa sovereignen i öfver ensstämmelse med 25 francs-stycket, uttalat sig emot detsamma, och man kunde icke inlåta sig på en ny konferens, om man hade den fasta afsigten att låta sovereignen förbli oförändrad. Med afseende på mr Loves sist antördyttrande, torde man nemligen erinra sig au förslaget om preglandet af mynttyper på 25 fres hade sin grund i den förhoppningen ati England, genom att låta den nya myntsorten träda i stället för sin sovereign, skulle bidraga till att gifva densamma en universel spridsing. Detta hade så mycket lättare läåtit sig verkställa, som den verkliga skilnaden i myntvärde dem emellan, hvilken belöper sig till 20 centimer, efter kurstörhållandena vanligen reduceras till 10 centimer, hvadan kostnaden för ölvergängen icke kan uppskattas så synnerligen hög. Englands betänkligheter att inlåta sig på förändringen äro således på en