Göteborgsposten – 6 april 1870, sida 2

Hr Courtois fick tårar i ögonen vid minnet af sina utmärkta vänuer. — Grefve de Tremorel, återtog han, var en man om tretiofyra års ålder, vacker, qvick ända ut i naglarna. Han hade ibland anfall af sorgbundenhet, under hvilka han ej ville se någon, men under vanliga förhållanden var han högst älskvärd, artig, förbindlig; han förstod så väl att bibehålla sin värdighet utan att visa sig högdragen, att alla menniskor beundrade och tillbådo honom. — Och grefvinnan? frågade instruktionsdomaren. — En engel! min herre, en engel på jorden! Arma qvinna! Ni skall straxt få se hennes jordiska qvarlefvor och helt visst skall ni ej kunna ana att hon varit den skönaste qvinna i trakten. — Voro grefven och grefvinnan rika? — Ansenligt! De hade tillsammans mer än hundra tusen francs i räntor; ja, mycket mer, ty för fem, sex månader sedan sålde grefven, som ej hade den stackars Sauvresys smak för jordbruk, all jorden för att lefva på räntorna. — Ha de varit länge gifta? Hr Courtois ref sig i hufvudet; det var hans sätt att underlätta minnet. — Det var i September månad sistlidet år, sade han; det är jemnt tio månader sedan jag i egen person vigde dem. Den stackars Sauvresy hade varit död ett år. (Forts.)