Göteborgsposten – 5 april 1870, sida 1

————— —— —— — med deras program har väl egentligen åsyftats att visa hvad de skulle åstadkomma om de erhölle makten. I besittningen af makten skulle de snart finna nödvändigheten af att modifiera programmet, till följd at väåra lokala förhållanden. Åtskilliga tidningar plägade förr vid årets utgång, i sammanhang med inbjudningen till ny prenumeration, framlägga något, hvilket skulle se ut som ett program; men huru mycket af detsamma vidhölls väl under årets lopp? Det är vidare anmärkningsvärdt, att oppositionen ifrar för upprättandet af ett regeringsparti. Den omsorgen torde väl annars böra tillkomma regeringen sjelf. Att h. exc. frih. De Geer bedömde frågan om ett sådant parti från en vida högre och redbarare synpunkt framgår at hans frimodiga yttrande, att uppkomsten af ett sådant (regeringsparti) hos oss hindrades af den sjeltständighetskänsla och den ömtälighet om sitt oberoende, som gör att enhvar vill följa sin öfvertygelse. Regeringen känner sig tillräckligt stark utan ett sådant parti, så länge hennes redbarhet och tosterlandskärlek erkännes och vitsordas at landets båsta män. I grefve Hamiltons anföranden förekom en afdelning, som jag tillåter mig att särskildt framhålla, nemligen karakteristiken på de i vissa alseenden olika verkande wissnöjesfraktionerna inom riksdagen. 1. Möjligen — yttrade grefve H. — kan det hända inom en talrik församling, att enskild ärelystnad och felslagna beräkningar träda fram under en skepnad, hvari lyckas att tör en tid göra sig gällande och åstadkomma den oreda, att, då de framställa sig såsom uttryck af det allmänna tänkesät tet, de i sjelfva verket missleda detta tänkesätt och förvilla begreppet om detsamma(obs. teckningen slår in på gretve Arvid Posse och Keij). 2. Personer finnas — yttrade grefve II. vidare -— hvilka aldrig förstått hvarken den lydda tiden eller den närvarande, men med sina tankar sväfva I en dimmig framtid, som de alarig skola upplefva. Sannolikt tro de sig mena väl med fäderneslandet, men i verkligheten ställa de sig med sina sträfvanden utanför det historika samhället, och blifva lerföre så fientliga emot hvarje regering, alt den de hastigast skulle största utan tvifvel vore deras egen, ifall det en gång lyckades dem att komma till makten (obs. torde menas de nyliberala). 3. Slutligen kan man icke alldeles glomma den strid, sanningen har att kämpa mot den öfvermodiga råheten, som inbillar sig vara en makt, men endast så till vida är det, som han är oåtkomlig för det sunda förnustets vapen och knappast sårbar med löjets (obs. slår in på hr Jöns Pehrsson, grefve Gösta Posse och hr Storckentelt). Med dessa fraktioner vill grefve Hamil ton naturligtvis ej hafva något att skaffa; det behöts icke heller, ty de fullfölja sin mission ändå. Men derutöfver förefinnes missnöje med regeringen derföre att den ej är nog energisk och emedan den åt representationen afstått nästan hela sitt initiativ, förmenar oppositionen. Nu talas således ej längre, såsom sörhållandet var i December anno 65, om maktlystna medregenter inom konseljen. Forr rillvitades regeringen att hon var allt för ener gisk, allt för maktlysten, nu att hon är för svag. Det skulle vara kuriöst att få erfara huru en riktigt energisk regering nu skulle taga sig ut och blifva behandlad at oppositio nen vid riksdagen och af tidningspressen. Men jag kan ganska väl förstå denna längtan efter en energisk regering. Representationen behöfver någon att brottas med, och tidniogspressen någon att bekämpa. Det är nästan omöjligt för alla dessa representanter, som tydligt inse omöjligheten af att nu göra sig ett namn, att nöja sig med ministerens humana väsende; de måste ju sättas i den svåra belägenheten att nödgas klå på hvarandra inbördes, men det blir ju obehagligt i längden?