Göteborgsposten – 5 april 1870, sida 1

målsman för dem, hvilka uttalade sin belåtenhet med representationsreformea! Man kan ganska lätt fatta att de nyliberala, och många med dem, knotade öfver att det går alldeles för långsamt med reformerna; många af dem, de flesta till och med, ha ganska säkert aldrig sjelfva lagt hand vid en enda reform, och det är derföre ganska ursäktligt om de anse att det som andra skola utföra i reformväg går alldeles för långsamt. Men med gretve IIamilton bör ej förhållandet vara enahanda. Han har sje!f i flera år sutit i konungens råd, sjelt varit chef för ett departement der många reformer förelegat. Han hade der och inom statsrådet en ganska stor makt, men jag tror icke att man från den tiden skall kunna anföra några stora reformer, af honom genomförda, och ej många små heller. Den ädle grefven sitter, jag vet icke i huru många komiteer, men har ej grefven erfarit der att arbetet går långsamt, om det skall gå väl: Månne ej grefven skulle vara, väl icke den förste, men ibland de första, som uppträdde mot regeringen om hon framkom med förslag, som icke voro väl öfvertänkta, och skulle väl grefven såsom en giltig ursäkt antaga, att de i brådskan blifvit utarbetade? Eller kan det vara meningen att regeringen nu skall framlägga en massa af förslag, endast derföre att representationen skall få bestyr med alt ritva sönder dem såsom ofullständiga? Den brinnande åtrå efter reformer, som nu så plötsligt gripit till och med gretve Hamilton, är utan all gensägelse högst märkvärdig. Endast fyra år ha förflutit, sedan den stora reformen fullbordades; man kan säga att representationen ännu icke hunnit blifva törtrolig med den och regeringen icke heller; men nu anses de fyra åren såsom en mycket lång period, under hvilken talrika retormer borde kunnat medhinvas! Gick det verkligen för sig att så raskt omskapa samhället, som grefv en nu föreställer sig, så torde de begge statsmakterna om ett decennium vid pass blitvit försatta i en stor förlägenhet; de skulle så hafva sramtör sig en så genomreformerad stat, så komplett fulländad i alla riktningar, att vintet mera återstod att önska. Hvai skulle de stackars statsmakterna då företaga sig? Om man antager att grefve Hamilton och irih. Schwerin emellan sig hade fördelat hvad som skulle sägas, och att de således äro solilariska för hvad som blifvit sagdt, så förimodar jag att grefve Hamilton ej ogillade frih. Sehwerins uttalade klander deröfver, att oahalt åtskilliga förändringar inträffat i statsrädet sedan 1865, så har dock ej något program af regeringen blifvit framlagdt. När iramlades något sådant före nyssnämnde år? Skedde väl så vid grefve Hamiltons eget inträde i ministeren? Rätta ögonblicket tör ett regeringsprogram vore väl då en ny ministör ormerades och hvilken ej hyllade sina företrä dares system, således när en systemforändring inträffade. Men har det skett 1865, eller sedan? Det skulle tvitvelsutan förefalla komiskt, om hvarje gång en ny statsrådsledamot inträder i konseljen ett program utfärdades; det skulle, fruktar jag, få ett obehagligt tycke med programmerna för konserterna i Blanches kal. Men antag att grefve Hamilton ännu en gång ingär i statsrådet — dertill fordras absolut en sullständig ministerförändring — månne den ädle grefven då skall påyrka och genomdritva ett reeringsprogram, innefattande någon ide, kring vilken statsrådets medlemmar kunna samla sig och stå en för alla som en man? Frihb. Schwerin sade sig på en minister, som sak nade en sådan ide, vilja tillämpa den gamla liknelsen om sasces och virga. Liknelsen är dock varnande. Dessa fasces, som friherren vill anbringa såsom en symbol, kunna ganska lätt användas som gissel mot den programutfärdande ministeren. Gretve Hamilton, vorden minister, skulle vara den förste att afråda en sådan programtillverkning. Både landtmannapartiet och de nyliberala hafva försökt sig på programområdet. Men — ———