Göteborgsposten – 5 april 1870, sida 1

tillochmed blod på ledstången, och hr Courtois fanu med fasa en hand vara aftecknad i blod. Man hade khunnit upp i andra våningen. — Säg mig, min vär, yttrade hr Courtois till kammartjenaren, bar ert herrskap begagnat gemensamt rum? — Ja, min herre, svarade domestiken. — Och hvar är deras rum? — Der, min herre. På samma gång kammartjenaren gaf detta svar, ryggade han förskräckt tillbaka och visade på en dörr hvars öfra del bar märken efter en blodig hand. Svetten droppade utför den arme maireus panna; med stor möda kunde han hålla sig upprätt! Ack! makten ålägger en menuiska rysliga förbindelser. Tillochmed gendarmkorporalen, en gammal som varit med vid Sebastopol, var synbart upprörd och tvekade. Endast hr Plantat bibehöll sin kallblodighet och var lika lugn som om han gått i sin trädgård. — Se så, ingen tvekan, sade han. Han inträdde, de andra följde honom. Rummet, i hvilket man inträdde, företedde ingenting särdeles ovanligt. Det var en boudoir, tapetserad med blått satin och möblerad med en divan och fyra fåtöljer i med ett öfverdrag liknande tapeterna. Kn af fåtöljerna var kullstjelpt. Man gick derifrån in i sofkammaren. En ryslig oordning rådde i detta rum. Det fanns ej en möbel som ej gaf tillkänna att en ryslig, förbittrad, skoningslös strid egt rum mellan mördarne och offren.