Göteborgsposten – 5 april 1870, sida 1

Riksdags-Kaleidoskop. XIX. Dechargebetänkandet framkallade icke i Andra kammaren någon diskussion; icke ens Sven Nilssons i Österslöt reservation, sju gånger längre än hela betänkandet, åstadkom något gny. Den pigge gubben från Willands härad hade troligen ej kunnat föreställa sig att man skulle göra så lite affär af hans opus. Men i Första kammaren togs dechargebetänkandet till apropos för en ganska märklig diskussion. Ministeren, som skulle prickas, fick derom först kännedom vid sammanträdets början. Attacken var också i aldra största tysthet förberedd af den man, hvilken, för att begagna Drous yttrande om Talleyrand, Åaldrig förgätit och aldrig förlåtit ett nederlag, men tåligt och vaksamt afbidade det rätta ögonblicket: för att utkräfva revanche. Det är ju också följdriktigt, att den man, hvilken karakteriserar representationsreformen såsom en — revolution, måste djupt och oblidkeligt hata anstiftaren af densamma, mi nistören De Geer. Endast från denna synpunkt kan anloppet uppfattas och förklaras. Så länge det gällde statsanslagen och beviljandet af olja till den stora statsmaskinen, möttes ej ministeren af någon nämnvärd opposition i Första kammaren, ty det slammer, som af grefve Gösta Posse och ett dussin oförsonliga åstadkoms för att: utom kammaren ådraga dem lite uppmärksamhet, var al ingen betydenbet. Men af helt annan karakter var, och i helt annan syfming gick den opposition, hvilken grefve Henning Hamilton ville konstituera. Det torde knappast behöfva sägas, att hvarken frih. Schwerin, som gick före, eller grefve Hamilton, som följde efter, kunde tillvita ministören något at de fel, hvarom talas 106:te eller 107:de paragraferna regeringslormen; tvärtom, den förre betygade din djupa aktning för de herrar och män som sitta i konungens 1åd, ochden senare vits ordade att vlyckligtvis alla skänka konungens rådgifvare personligen en oskrymtad aktning, att intet tvifvel vidlåder deras fosterlandskärlek, och att Åderas redliga uppsåt och osparda mödor förtjena vår tacksamhet. Men — ja det sades naturligtvis icke, men det föreföll mig nästan så, som bestod ministeren De Geers egentliga fel deri, at den med hänsyn till våra lokala förhållanden, som onekligen äro lite kuriösa, är allt för aktningsvärd, allt för redbar och rättrådig, och att det derföre kanske vore bättre om en minister kunde så konstrueras att den med 50 00 redbarhet förenade 50 9 af idetta tusan dj— som Sergel så högt skattade hos snillekonungen. Uppriktigt sagdt föreställer jag äfven mig att en så beskaffad minister temligen lätt kan åstadkommas, och bestämdt vida lättare än en minister, lika redbar och aktningsvärd som ministeren de Geer. Grefve Hamilton erinrade uttryckligen att Syeriges riksdag ej bör nedlåta sig till begagnande af chikanens vapen; men äro då ej de förgiftade pilarne, väl riktade, lika sårande? Tillvitade grefve Hamilton den nuvarande ministeren att, efter det nya statsskic kets införande, hvilket han så ifrigt bekämpade, hatva besinningslöst fortgått på revolutionens bana och ytterligare velat rubba statens grundvalar? Nej, tvärtom! Den fordne konservative och alltid ytterst varsamme stats mannen har nu plötsligt blifvit en ifrig progressist, med så stark lutning åt de nylberala, att han, likasom de, anser att regerinsen redan under de förflutna fyra åren borde kunnat gå mycket långt på de stora retormernas bana, och emedan ej så skett, har ett missnöje uppstått, meddelar han, hvars styrka hos hvar och en särskild något så när motsvarar hans förut uttalade tillfredsställelse. Märk väl, nu gör sig således grefve H. till ———qJ0l ——